Bloggen är död, länge leve bloggen.

Det är som att jag vill ge upp idag. Sitter på Södertörns bibliotek med min kära Avli och försöker motivera mig att plugga till måndagens tenta. Den kommer bli hyfsat knivig och med tanke på brors stundande besök i helgen är varje minut dyrbar. Men det GÅR INTE. Kalla mig lat, löjlig, fjorton år eller vad ni tycker känns lämpligt. Men jag är inte ett dugg intresserad av det jag försöker trycka in i mitt blonda huvud. Ja, det kan säkert bero på hårfärgen också, jag har övervägt en mer akademisk, kortklippt mörk frisyr istället för mitt rufsiga, blonda pop-svall. Skämt åsido, jag börjar bli väldigt trött på min velighet nu. För jag vet att jag har ruskigt lätt för att lära mig saker, jag har kapacitet att klara en utbildning och jag VILL VILL VILL börja plugga nu. Plugga något som jag känner mig motiverad att läsa, som väcker mitt engagemang och mitt intresse. Och jag vet ju att jag aldrig kommer att nöja mig med att harva på ett kommunkontor i mellansverige, jag kommer gå in i väggen tusenfalt av ren tristess om jag inte får vara med ”där (jag i alla fall inbillar mig att) det händer”. Jag vill så mycket utan att egentligen vilja någonting. Jag drömmer om, och ser det inte ens som en omöjlighet att vara med och förändra världen, att jobba internationellt inom EU, FN, ECOSOC eller någon NGO. Men just nu känns det som om jag bara låter dagarna gå, som om jag slösar bort min tid. Jag är fast i ett ekorrhjul av lathet, trötthet, omotivation och oengagemang och det enda jag lyckas producera är klagovisor som är allt annat än slagdängor. Snarare ger de bara mig och min omgivning huvudvärk och spär på min redan stressad själ med ytterligare doser av frustration. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till, när allt jag testar bara mynnar ut i halvhjärtade hemtentor och ”sista minuten plugg” när kniven närmar sig strupen. Dagarna bara rinner iväg utan att jag ens vet vad jag gör och snart har ytterligare en termin gått där jag med nöd och näppe lyckats få godkänt bara för att min hjärna har en förmåga att suga i sig information snabbt när jag väl öppnar boken natten innan tentan. Jag vet att jag är skitlöjlig som klagar såhär. Jag som alltid lyckats glida igenom skolan med toppbetyg utan att anstränga mig ett dyft. Och det kanske också är en del av problemet samtidigt som det också stressar mig. Att jag kastar bort den kapacitet jag faktiskt har.

Det här leder ingenstans. Den här bloggen har inte lett någonstans på väldigt länge. Istället för att vara en plats där jag ventilerar mina åsikter om miljö och jämställdhet har den blivit ett forum där jag mest bara gnäller och ägnar mig åt introvert navelskåderi. Och där är den skrämmande lik hur jag lever mitt liv. Därför förklarar jag härmed bloggen död. Ingen mår bättre av att läsa om min förvirring, jag mår definitivt inte bättre av att ytterligare förvilla mig in i mina tankelabyrinter som bevisligen inte lett någonstans på drygt ett år. Det är slöseri med er tid, min tid och det utrymme den faktiskt tar upp på någon server därute i cyberspace. Jag kommer dock sakna att skriva, att låta orden flöda och fingrarna dansa över tangentbordet snabbare än tanken hinner med. Men förhoppningsvis ger det mig en spark i baken att göra något vettigt, något som faktiskt leder någonstans istället för att en gång i veckan känna mig nöjd över att fått ett blogginlägg publicerat som ändå ingen läser.

Så; so long, farewell, auf wiedersehen adieu. Bloggen är död, länge leve bloggen.

Award

Finfina Emilia som jag MÅSTE fika med innan hon far down under gav mig en award vilket innebär att jag ska berätta sju saker om mig själv. So.

1. Jag har ett sår åsamkat av ett fiskben i min hals. Efter en helt fantastisk vecka i kroatien tänkte jag och Stina fira med en trevlig middag på en hyfsat fin restaurang. Eftersom fisk är något som jag hittills mer än gärna inmundigat så beställde jag glad i hågen in en kroatisk medelhavsspecialité, någon form av vitfisk. Efter kanske halva måltiden känner jag hur något fastnar djupt nere i halsen. Jag hostar frenetiskt och springer sedan in på damernas för att försöka få bort det som nu känns som ett helt akvarium i halsen. Det gav dock inget resultat och efter mycket bröd och vatten kör den smått hypernervösa servitören mig och Stinet till ett sjukhus i närheten. Där väntar livets käckaste läkare som raskt kör ner båda spatlar och tops i min ömma hals samtidigt som han skämtar om att jag är "nya" Britney Spears. Dock gav inte heller detta något resultat så för att lyckas få mig i säng gick jag och Stina till vår favvobar "Kult" där några bosniska affärsmän bjöd oss på "JD & coke" tills min hals inte gjorde lika hysteriskt ont längre. Dagen efter var ändå genomlidlig och jag såg ständigt till att suga på någon tablett eller dricka te, allt för att lindra min stackars ömma strupe. Som väl var flög vi hem senare på dagen och jag fick full service av Ryan Airs personal med gratis vatten och smärtstillande. Halsen var vid det här laget väldigt svullen och kväljningarna kom så fort jag behövde svälja. Nice! Då min kära fader ringt SÖS kunde jag imorse äntligen få hjälp av en svensk läkare som fokuserade mer på min hals än på mitt hals och diverse kameror kördes ner i mig för att se det elaka lilla fiskbenet som kanske satt kvar i mig. Jag blev matad med blåbärssylt för att benet skulle synas tydligare men även om det kändes som om jag hade ett helt fiskskellett i svalget såg de inget blåblänkande ben. Däremot ett ganska rejält sår som troligtvis sträcker sig nedenför svalget och därför känns som en kniv så fort jag sväljer. Ipren, flytande föda och vila blev jag ordinerad och som om mitt tillstånd inte skulle vara avskräckande nog sa doktorn leende åt mig att ta det lugnt med laxen. NEJ, JAG TÄNKER ALDRIG MER ÄTA FISK.

2. Jag har en crush på Norrland och är mäkta stolt över att härstamma från norraste Lappland.

3. Jag brukar ta sönder saker när jag blir arg/ledsen.

4. Jag tycker att tanken på äktenskap känns väldigt läskig.

5. När jag var femton kikade jag och Lina in genom Johans och Martins fönster ett antal gånger. En gång trillade jag och stukade foten och Johans pappa hann se oss när vi försökte springa därifrån. Detta är dock inget varken han eller jag tog upp när jag senare i livet i egenskap av dåvarande flickvän till mitt tidigare spaningsobjekt besökte det Anemyrska hemmet. Han mindes det nog inte och jag, tja undvek det.

6. Jag har världshistoriens sämsta tålamod. Så dåligt att jag ringer 118100 om jag vill ha tag på något nummer, även om det inte är viktigt och även om jag snart är i närheten av en dator med fungerande internet.

7. Jag försöker lära mig att njuta av ensamheten.


So. Kanske har ni lärt er något nytt eller så har ni inte orkat läsa utan scrollat till slutet. Oavsett så tycker jag iallafall att Malin, Klarran och Mia kan få en award och skriva sju saker om sig själva. Det vore väl roligt? jA!

Och Emilia, vi måste ses innan du åker!

När orden får bli mina egna

Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
För bara i dig har min själ sin ro.
Du min frälsningsklippa,
en säker tillflyktsplats.
För om jag inte får falla i dina armar,
vems armar skall jag då falla i?

Jag andas ut min ensamhet,
jag andas in att jag är din.
Jesus, allt till Jesus.
Allt jag är och har och längtar att få bli.
Det är bara i, din vilja som min frihet är.
På dig min Gud förtröstar jag.
Kärlek vid som oceaner.

Låt din vilja ske.

Midnight

Sitter hemma i min fantastiska lya på Finnbergsvägen i Nacka. Jenny diskar, jag mailar Bertil Svensson och Elin sjunger. Titt som tätt lägger Jenny en stämma och jag ryser av välbehag. Det är i sanning en glädje att få bo med två så bedårande fina sångfåglar och jag njuter mest hela tiden. Jag börjar så smått komma iordning i rummet men fortfarande står ett gäng banankartonger uppstaplade längs ena väggen. Jag känner sån frid här och lugnet sprider sig i kroppen så fort jag kommit in på vår höstvackra gård. Det röda tegelhuset från 50-talet är charmigt som få och vår terass är livets bästa plats för en kopp te i förmiddagssolen. Och att jag har börjat klarna i mina tankar. Helt plötsligt ska jag på dejt med en Indien-kvinna, skolan känns stabil och min bästa Göran har fixat en själavårdare. Jag har börjat äta ordentligt och relativt regelbundet och ordningsstandarden i rummet är förvånansvärt hög. Stressen börjar minska och jag blir mer och mer rationell i mitt tänk och jämnare i mitt humör. Som bra på alla vis. Nu väntar en vecka i Kroatien med Stinet my love och ja, det kan liksom inte bli bättre. Inte på något vis.

These are a few of my favourite things

Det finns några saker som kan få mig helt omotiverat glad. Saker som jag egentligen inte har någon särskilt logisk förklaring eller egentligt värde men som bitit sig fast i mitt hjärta och får det att bubbla av lycka. Som sjörövare på bild, film eller i porslin. Glitterfrimärken föreställandes fåglar, helst papegojor och även papegojor som stilleben, smycken eller vackra kort. Likaså är träelefanter och dess dito i marmor som livets finaste. Plåtburkar är skramlande lycka, vackra ramar, barnböcker av Astrid Lindgren, Lotta-böcker och Maria Lang-deckare gör varje loppisrunda till en skattjakt. Växter av alla de slag, fårskinnstofflor och allt som för mina tankar till Indien gör mig helt varm inombords och såklart anteckningsblock. Tjusiga, stilrena, pråliga och gulliga anteckningsblock att skriva listor i, samla idéer och inspiration, bolla tankar, gråta ut och spara restaurangtips i. Sekter och nyreligiösa rörelser är tillsammans med ordenssällskap, Indien och loppisar det mest spännande och intressanta jag vet och franska filmer får mig att dö en smula. Blandband och spotify-spellistor är sann glädje och doften av mjöl, salta hav och disel är oslagbart.

En öl på Beefeater med Johan är också helt stunning. En kväll med någon som känner mig, mitt humör, kan läsa mitt känsloliv och som får mig att tänka till. Och med iallafall fyra års Malin-erfarenhet fick han mig att inse att det jag tjatar om och verkligen brinner för är miljön. Så ska den tidigare så envisa samhällsvetaren gå wild och bli miljövetare istället? Det får mogna ett tag men tanken är inte helt oäven. Miljö och sekter är mina samtalsbästisar, dock känns sektvetare inte helt klockish... Miljö alltså, det känns bra.

This is the air I breathe

Jag hade ett samtal med en vän igår om min längtan efter Indien. Och återigen insåg jag att det nog inte bara är en längtan; jag SKA tillbaka. Dagligen känner jag dofter, stämningar, upplever situationer eller ser saker som får mig att för några sekunder förflyttas till ett land flera tusen mil bort. Oftast är det på morgonen när solen ligger lågt och diset har dröjt sig kvar. När det är sådär halvkyligt och torrt i luften. Genast hamnar jag utanför Resource Center på Pule Monday Road i Pune, en tidig morgon innan staden har vaknat, på väg att stiga in i en rickshaw för att ta mig till stationen och dagens första tåg till Mumbai. Eller när jag går förbi en papperskorg som sprider allt annat än angenäma dofter. Då är jag i hörnet vid Kings Flat, vår lägenhet i Chennai och en bit bort står Murguan och tjafsar med Praba. Men det bästa är diselbilar och indiska kvinnor på tunnelbanan. Känslan av lycka som sprider sig i kroppen är oslagbar och plötsligt befinner jag mig vid på bussen, på väg hem från skolan, med massa underbara kids överallt omkring mig och minst ett par i knät.

Är det jag känner en kallelse eller bara ett försök att fly den svenska vardagstristessen? Är min längtan tillräcklig för att jag ska våga åka tillbaka, våga lita på att min plats finns i landet som stal mitt hjärta hösten 2005?






Och om du någonsin ens funderat på att rösta, eller gubevars röstat på Kristdemokraterna så borde du läsa den här artikeln. Alla andra också förövrigt. Jag blir minst sagt äcklad.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=185355

So long, farewell, auf wiedersehen, adieu

So this is it. Nu packas de sista prylarna ihop på kära BJ och ikväll går flyttlasset till Finnberget. Känns riktigt sorgligt och jag är mer än tacksam för regnet även om det är opraktiskt som tusan. En solig dag hade inte funkat med min sinnesstämning alls, melankoli kräver en grå himmel. Det ska dock bli fantastiskt fint att flytta men just nu känns det mest vemodigt. Var sak har sin tid so to say så när jag har landat efter helgens farväl kommer jag säkerligen sjunga hyllningssånger till mitt nya crib. Jag är ju bevisligen en känslomässig jojo (yes, jag har kollat upp stavningen) vilket är både opraktiskt och spännande. Så tack kära BJ för det här året, tack kära kombos för att ni har stått ut med mig och tack mitt fantastiskt fina rum för att du har gjort mig så glad varje morgon!

A walk to remember

Jag vandrar Sveavägen bort och låter den kyliga höstluften svalka mitt brinnde hjärta. För varje steg klarnar tankarna och de lovsånger jag nynnar tyst för mig själv lugnar min stormande själ. Allt känns så lätt när den rationella sidan för en gångs skull får överrösta känslornas orkester och för kanske hundrade gången lovar jag mig själv att det ska hända oftare. Vid stadsbiblioteket viker jag upp mot Odenplan och snubblar nära nog in i ett gäng skräninga tonårsgrabbar, uppspelta över kvällens fotbollsmatch och lite runda under fötterna. Vi byter några ord som mest går ut på att "Nej, jag har inte sett matchen" och "Nej, jag vet ingen schysst efterfest i närheten".

Efter att ha guidat dem mot Stureplan fortsätter jag min kvällspromenad längs Odengatan, i gemytligt samspråk med mitt inre och Gud. Vi konstaterar att min förestående flytt är det bästa på länge och att vi borde spendera mer tid ihop. Att Klara borde skriva en instruktionsbok till mig och att det är tydligt att jag blir harmonisk av en strukturerad och planerad vardag. När jag närmar mig Vasaparken har jag raderat mig igenom telefonen och min molande värk i ryggslutet släpper. Ett lugn sprider sig längs med ryggraden, ut genom kroppen. Stegen bort mot St. Eriksplan blir fjäderlätta och jag inser att min månatliga dag som monster äntligen är till ända. På tunnelbanan ler jag mot de tre unga tjejerna som fnissande ler tillbaka. "Systerligt samförstånd" tänker jag och dansar mig hem från Rådmansgatan, varm av kärlek, omsorg och samtal och med en svag doft av rök som fastnat i min sjal.

Kill me

Att inte veta vad jag ska ha på sig när garderoben är en av de största i världshistorien ungefär. Det känns faktiskt inte riktigt friskt och ibland blir jag så trött på mig själv.

Jag har gått inunder stjärnor

Att upptäcka en fin klass på THS.
Att som vanligt glömma bort att äta när hjärnan går på högvarv.
Att inse att veckan är fullbokad intill minsta minut.
Att prata med en saknad Moa.
Att njuta av ett nystädat rum.
Att vara totalt förälskad i en jordglob från -57.
Att lyssna på musik som rör vid hjärtat.
Att sitta mittemot en gråhårig tant i frälsis-uniform och sakna farmor så att ögonen svämmar över.

Det är min dag på ett ungefär. Och det är nog bara att inse att jag aldrig helt kommer att förstå att hon är borta och att jag alltid alltid alltid kommer att sakna henne. Så jag samlar mina minnen i en bok, min saknad och min kärlek och bär hennes halsband närmast hjärtat. Och får leva i en salig förvissning om att hon är hemma nu och att jag, mycket tack vare henne, vandrar samma väg.

Come away with me

JAG OCH MIN ÄLSKLING SKA TILL KROATIEN! 14-21 Oktober gör Malin och Stina Kroatien mer än osäkert. Åh det kommer bli så himla fint och bra och roligt och ja, fantastiskt! Den här lördagen blir bara bättre och bättre.

Sun, sun, sun, here it comes.

Sitter på fönsterkarmen och låter höstsolens strålar värma min kalla arm. Att hoppas på så speciellt mycket färg vore lite väl fåfängt men en lätt solkysst arm är alltid trevligt. Blev en tidig morgon och jag har redan hunnit städa klart lägenheten inför kvällens begivenheter. 2,2 liter lingon ligger i en skål på bordet och väntar på att få sällskap av dagens kommande blåbärsskörd och imorgon blir det till att koka sylt. Igår spenderades kvällen framför Twilight och Johanna och jag satt som två fjortonåringar och suckade över Edwards och Bellas komplicerade kärlekshistoria samtidigt som vi trånade efter den förstnämnda. Nog för att Edward är det snyggaste jag sett på länge, men hela grejen att få bli lite småkär i en filmkaraktär är himla mysig. Och jag minns när mitt flickrum var fullt av Leonardo DiCaprios nuna, vilken följdes av Jim Morrisons och fram tills förra året, en affisch på OC gänget men bara för Seths skull. Nu har jag bara en cigarr-rökandes Torsten Flinck över sängen och nej, ingen direkt förälskelse där...

Förälskad är jag däremot i alla nya fina människor jag håller på att lära känna. Det är faktiskt (och jag vet att jag nyttjat det här uttrycket lite väl mycket) livets bästa att få upptäcka en ny person, som ett läsa en bra bok eller se en intressant film. Men som istället förhoppningsvis inte tar slut utan bara blir bättre och bättre. Tydligt bra!

Say you'll wait for me

Doften av jord har börjat kännas i luften och kylan är sådär lagom frisk som den är just nu, i början av hösten. Löven börjar onekligen gulna, förkylningen sitter som berget och alla fina är återigen utspridda över hela vårt avlånga land. Yes it is HÖST och det är nu den är som bäst tycker jag. Energin som lagrades under sommarmånaderna spritter i kroppen, effektiviteten, inspirationen och alla förhoppningar flödar och livet har fått någon slags nystart.

Det här kommer bli THE höst. Hösten då jag och Stina åker till varmare breddgrader, hösten då jag njuter av naturen, min stad och alla fina här. Hösten då jag åker till Umeå, Uppsala, Göteborg och Örebro. Hösten då jag dricker te långt in på nätterna, pluggar med Linus på THS och svänger mina slätrakade på dansgolven och Lindy Hop-lektionerna. Hösten då jag leker i lövhögar, spelar sällskapsspel och går långa promenader i Nacka naturreservat. Hösten då biosalongen är mitt andra hem och kyrkan likaså. Det här kommer bli en helt stunning höst hand i hand med Gud!

Vi två, 17 år

Idag ska jag städa mitt rum. När min hjärna är ett kaos finns det inget bättre än att plocka iordning och organisera det mer fysiska kaos som faktiskt råder i min lila lilla kammare. När förvirringen äter upp mig är den bästa medicinen helt klart strumpsortering!

Jag har börjat fundera på journalist igen. Och ja, jag har precis hoppat på en tvåårig utbildning men samtidigt kanske jag har varit för hård mot mig själv. Ända sedan jag var liten och drömde om att jobba på Dagen har journalistyrket legat närmast mitt hjärta. Under gymnasietiden hägrade JMK i Göteborg och senare dess namne i Stockholm. Men sen kom tvivlen. Tvivlen på min talang, på om jag egentligen kan skriva annat än pladdriga blogginlägg om känslor hit och känslor dit. Jag tappade fokus och motivation, rädslan att hamna på en småstadstidning a la Smålandstidningen var mer än avskräckande och målet blev alldeles för suddigt för att orka kämpa mot. Men så i natt när jag låg och snurrade på min jordglob och kände Indienlängtan som en varm klump i magen insåg jag att min dröm lever i allra högsta grad. Och den här gången ska jag kämpa lite för den, hitta tillbaka till min barnsliga optimism och våga satsa på det jag faktiskt vill. Vara sådär fruktansvärt tjurskallig och envis som jag ocharmigt nog faktiskt är. Och då tror jag faktiskt att det kommer att gå hur bra som helst!

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Kom precis hem efter en promenad i den någorlunda tysta Stockholmsnatten. Behövde en stund med mig själv och Gud, gråta av mig lite, skälla, svära men framförallt tacka. Och tänka. Ordna upp tankarna, arkivera gammalt skräp, radera onödig info och ovälkomna känslor från hårddisken och ja, köra en virusscan av bara farten. Det är skönt att rensa lite, att ryta till åt sig själv och tänka efter före för en gångs skull.

Fick en släng av familjesaknad såhär vid läggdags och är inte det på riktigt det bästa? Att ha en fantastisk familj som man får sakna och älska. Sen är jag nog faktiskt en ganska jobbig familjemedlem när det kommer till kritan. Envis som få i kombination med tydligt egoistiska lillasysterdrag och en rejäl dos mellanbarn, vilken sägs vara självständig, fantasifull, visionär, kreativ, temperamentsfull och slarvig. Som tur är är min familj väldigt förstående och vana vid mina utbrott, infall och tusentals idéer som aldrig förverkligas. De är de personer som jag kan vara mig själv med till 100%, som jag kan krypa upp i knät på, som jag kan få vara liten med. Och det är något jag älskar. Att få bli åtta igen, att få skala av alla lager av förstånd och mognad som hämmar och begränsar. Istället busar jag med bror min, har matkrig och blir nattad av fina föräldrar. Ikväll får jag dock krypa till kojs alldeles själv, nattad av bästa Håkan och drömma om vårt kollektiv där jag ska bo med mina bästa tjejer, gömda flyktingar och kids på glid. Familj som familj, det skulle bli klockers!

Nu kan du få mig så lätt

Ligger kvar i sängen med ett halsont som inte är av denna värld och ögon som rinner värre än Glupafallet. (Niagara är fortfarande överlägset, tack och lov!) Var kanske lite väl lättklädd igår men bara ben kan vara mitt bästa och det är så somrigt! Jag vägrar lite tjurskalligt att inse att sommaren snart är slut, nu när den äntligen blivit så fin...

Som grädde på moset blev den här helgen top notch med Håkan på Grönan. Alltså Håkan... Om jag måste välja den artist som betytt mest i livet är valet inte särskilt svårt. Från min störtförälskelse som fjortonåring, till otalet konserter med Emma. Ett par signerade Converse som bars med stolthet tills de bokstavligt talat föll sönder, till i fredags på Grönan. Hans texter går fortfarande rakt in i hjärtat och ingen kan skriva om kärlek, tonårsångest, ungdomsförvirring och lycka som Håkan! Han sätter ord på mina känslor och varje textrad känns som om den kunde varit skriven av mig själv. Ni vet det där man brukar säga, att livet paserar revy när man är med om en olycka eller så? Precis så var det i fredags. Hela min tonårstid dansade förbi och jag kunde verkligen känna med mitt femtonåriga jag som låg olycklig på sängen och lyssnade på "Jag var bara inte gjord för dessa dar" eller dansade benen av sig till "Ramlar" och "Känn ingen sorg". Och texterna satt fortfarande kvar så nej, jag kan nog inte bara skylla min förkylning på de bara benen. Två timmars allsång och skrikande sätter nog också sina spår. Men det var så värt det och Håkan, nu kan du få mig så lätt!

Städa, städa varje fredag

Hejdå!

Har som en städdag idag. Mitt rum, ja mitt rum... Det fanns faktiskt inte ord att beskriva kaoset som rådde och jag är långt ifrån klar men nu är golvet i alla fall framkomligt och mina klädberg ligger invikta i garderoben. Klädberg alltså, återigen vill jag ge mig själv köpstop i ett liv eller två. I himlen behöver vi nog i och för sig inte tänka på hösttrender och vårmode men finns det inga loppisar blir jag nog nästan besviken! Snart kommer Johan förbi med lyxfrulle som tack för att jag vattnar hans blomma och tar hand om hans post när han surfar i Portugal. Jag är inte alls avundsjuk...

It's magic

Lever i ett dubbelt universum för tilfället. Efter snart två plöjda Twilight-böcker och ett Harry Potter-marathon känns det som om magi är lika naturligt som trafikbruset från Birger Jarlsgatan. Och det känns faktiskt ganska spännande att i alla fall ett par dagar få förvänta sig det vanligtvis mest otroliga. Sen att Edward är något av det snyggaste, ja det gör ju tanken på vampyrer förhållandevis angenäm.

Har haft en fin kväll med bästaste Renfjäll på bio och sen Café 60. Med ett strilande regnväder utanför fönstret delade vi glädje, sorg och som alltid kärlek. Det är fantastiskt fint att få ha någon så nära som jag verkligen kan berätta allt för. Vi två är på många vis de mest olika man kan tänka sig men ändå tror jag det finns få som begriper sig på mig så bra och som verkligen förstår mig, mina känslor och allt dumt jag gör titt som tätt!

Igår började jag för övrigt som scoutledare i Immanuelskyrkan. Jag vet inte riktigt hur genomtänkt och vettigt det egentligen var men att få hänga med Lisa och mysiga kids en kväll i veckan kan ju faktiskt inte bli fel. Sen att jag lika envist som tioåriga Oskar skulle rita klart mitt scoutschema är en sida jag kanske borde jobba med. Jag har dock aldrig hävdat att jag är särskilt mogen men det är ju som ni alla vet faktiskt lite av min charm och anledningen till att ni gillar mig!

It takes three

Ja, jag är troligtvis Sveriges enda 23-åring som behöver kika i ICAs rutiga kokbok när jag ska koka potatis. Tydligt min bästis i köket! Och allt under ständigt övervakande av Jesus, precis som det bör vara. It takes three baby!

Impossible

Sitter hemma i Stockholm igen och den här gången kommer jag faktiskt bli kvar här ett tag. Skolan har tagit fart, SL-kortet är inhandlat, ikväll var det bönegrupp med mina bästa och imorgon börjar jag och Susanne dansa Lindy Hop. På onsdag ska jag visst börja som scoutledare och nej det är inte ett skämt, men Lisa är mitt stöd och ska återuppväcka scouten i mig. Har haft som de bästa dagarna hemma också med en Visingsö-utflyckt med mina gullungar Kajsa, Klara och Stina, grill hos bästaste Malin och framförallt min älskade systers bröllop. Ja ni märker ju hur adjektiven flödar, livet är himla fint just nu!

Jag mår oförskämt bra och har som grädde på moset bakat livets godaste bröd. Eftersom det är sådär "smälter i munnen"-gott tänkte jag dela med mig av receptet:

"Emelie Bergs Bröd"

8 dl yoghurt/fil

1l mjöl av alla de slag

4dl havregryn

1dl linfrön

1dl solrosfrön

2dl hackade valnötter

1dl sirap

4tsk bikarbonat

lite salt

1dl russin

1dl torkade aprikoser

Grädda på 200'C i 60 minuter.

Call my name

Redan när jag var liten tyckte jag att Nilsson var det tråkigaste efternamnet denna värld skådat. När jag sedan fick höra att farmors flicknamn var Emmoth och att det antingen härstammade från en engelsk adelsman eller möjligtvis en förrymd engelsk mördare kändes det givet att jag skulle byta så fort jag fick möjlighet. Från början tänkte jag att det skulle bli när jag stod framme i kyrkan och sa ja till någon trevlig karl men när farmor gick bort i våras bestämde sig jag, min kära syster och vår fina kusin oss för att det var dags. Farmor var en av de viktigaste människorna i mitt liv och att bära hennes efternamn känns så himla bra och rätt, trots att det ändå är ganska läskigt att läsa sitt nya namn på Telia-räkningen. (Den är ganska läskig den också!). Så när Jenny och Daniel skred till altaret i lördags var det inte bara hon som blev Jenny (Johnsson) Emmoth utan vi hakade på. Så Malin Christina Linnea Emmoth it is och kommer så vara, ja för alltid troligtvis!

Men bara om min älskade väntar

Igår började jag på Teologiska Högskolan i Stockholm. I två år ska jag tydligen läsa Mänskliga Rättigheter och ja, det känns onekligen väldigt bra. Dock är jag hyfsat skrämd av tanken på att de kommande två åren är planerade redan nu, det är så olikt mig som något kan bli!

Gårdagen var spännande på alla vis! Nya (ärvd från farmor men ändå) skolväskan var packad sen kvällen innan och bästa kombon Sandra hade sponsrat med et sprillans nytt kollegieblock. Tog tunnelbanan i god tid och mötte upp min kära vapendragare från IR, fina Linnea så vi kunde ha sällis till skolan. Väl framme fick vi registrera oss och tvåorna tjoade av glädje över att se varandra efter ett långt sommarlov. Dagen inleddes med en gemensam samling där rektorn höll ett inspirerande tal om att vi skulle hissa våra segel och segla med i kunskapens vind. Alla lärare kom fram och presenterade sig och en representant från vardera utbildning hälsade oss nya elever välkomna.

Alla var smått lyriska över denna "fantastiska skola" som visst skulle ha en "helt fantastisk gemenskap" och jag och Linnea fnissade lite där vi satt. Kontrasterna till den skola vi började förra hösten var nämligen slående då den introduktionsdagen bestod av en sur och stirrig Örjan som visade overhead på overhead om framtiden inom IR samt idrottssällskapets ordförande som stressade runt ett par minuter om vi "eventuellt ville engagera oss". Men det bästa på hela gårdagen var nog ändå musiken. En duktig gosse vid namn Arvid framförde två helt galet otippade stycken: "Sverige" av Kent och "Bara om min älskade väntar", Nationalteaterns Dylan-cover.

Folkis-känslan var enorm och när skolan sen bjöd på bullfika a la Liljet och vi skulle presentera oss själva, sittandes i en ring, så insåg jag att jag nog blivit lite småkär. Och THS - jag tror vi kommer funka bra ihop!

Behind the drapes

Har suttit instängd på mitt flickrum ett par dagar nu och arbetat frenetiskt med diverse trycksaker till det stundande bröllopet. Då det mesta av mitt bohag är medflyttat till hufvudstaden och internätet endast funkar nere i datorrummet blir mina pauser rena upptäcksfärderna i gamla, glömda och gömda minnen. Till tonerna av nyupptäckta iTunes har jag läst gamla dagböcker, sorterat mina klistermärken och förundrats över all "skit" jag bevisligen har tyckt varit värd att spara. Det är gulligt trots allt och jag önskar att jag hade kunnat träffa mig själv som den busiga, envisa 5-åringen, den 8-åriga läslusen eller 13-åringen som livskrisade och gömde barbiedockorna under sängen.

När jag ser tillbaka inser jag att förvirring och velighet tydligt har varit den rödaste tråden i min livsväv och vid en ålder av 23 sitter jag givetvis med en höst lika oviss som om Djurgården håller sig kvar över sträcket. På ett sätt är det skönt, på ett sätt väldigt, väldigt frustrerande. Så därför passar det sig alldeles ypperligt att krypa upp i min vita, svarvade barnsäng, med tidernas absolut bästa album ur högtalarna och drömma mig bort till en bus på väg till Goa, natten då jag upptäckte Mew och blev kär i Indien. För kanske ändå, är det där mina svar finns.

Det finns knappt ord för hur bra det är.

Coming down cold

Suck.

Calleth You, Cometh I

Jag sitter på det typiskt medelsvenska småstadsfiket i min typiskt medelsvenska hemstad. Sommarmöbler från IKEA har placerats i grupper på trottoaren utanför för att skapa en trevlig uteservering. Dock ligger fiket utmed citys mest trafikerade gata och sommarkänslan eller måhända storstadskänslan personalen vill försöka uppnå är i det närmaste obefintlig. Ändå sitter vi där, bland betonghusen och lyssnar på trafikens oväsen en halvmeter bort.

Vi sitter ganska nära varandra hon och jag. Våra bord står bredvid varandra och flyttade jag bara min stol en meter så skulle vi sitta vid samma bord, tillsammans. Istället sitter vi på var sitt håll och kastar förstulna blickar på varandra. Vi borde vara i samma ålder men ungefär där slutar alla likheter, om man nu vill se det så.

Hon är helt klädd i svart trots att värmen är tryckande och solens strålar snarast plågsamma. Från de svarta skinnskorna upp till slöjan som täcker hennes hår, är det enda som syns ett chokladbrunt ansikte med en skrattande mun och glittrande bruna ögon. Svetten blänker på hennes panna där hon sitter med tre små barn som ideligen spiller saft och trillar av stolarna. Antagligen är de hennes egna och hon har fullt upp med att trösta, banna och torka kladdiga munnar.

När jag sitter där och brottas med mina fördomar om kvinnoförtryck, fundamentalism och parasitering på samhället, börjar jag plötsligt fundera på hur hon ser på mig. En ensam tjej med det blonda, rufsiga håret uppsatt i en slarvig knut och ett urringat, ganska genomskinligt linne som inte lämnar överdrivet mycket åt fantasin. Jeansskjortsen är korta och trasiga, dessutom uppvikta och de slitna, vita tygskorna är inte så vita längre. Vad representerar jag, vilka ideal ger jag uttryck för? Vilka modebloggar har inflytande i mitt liv? vad sänder jag ut för signaler och vem av oss är egentligen fri?

Jag skulle vilja prata med henne, be henne berätta om sig själv, sitt liv och hur det är att flytta från en för mig exotisk plats till en genomtråkig, medelsvensk småstad. Jag skulle vilja höra om hennes drömmar, hennes förväntningar och tankar om livet. Skratta åt våra likheter och förundras och fascineras över det som skiljer oss åt. Istället sitter vi där, på var sin stol, vid var sitt bord med bara en meter mellan oss. En meter som lika gärna kunde varit tusen. Begränsade av fördomar som jag, eller kanske vi båda, grundar på en yta. En yta som vi i grund och botten nog inte valt själva men som ändå är så svår att bortse ifrån, att se bakom.

Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med det här. Mer än att jag ibland önskar att det vore lättare. Lättare att våga ta kontakt, våga gå över den där osynliga gränsen och säga hej.

Gothenburg, I come back to you

Sitter i "Smithska palatset" i Fiskebäck, med mitt livs kärlek i knät. "Smithska palatset" är min älskade systers nyrenoverade radhus och mitt livs kärlek är Caleb, världens bästa och finaste katt. Fråga mig inte vad som hänt, men på något vis har jag släppt sargen och börjat gilla djur. Eller snarare ett djur. En katt som är kelsjuk som få, som pussas och gosar och är det sötaste jag vet. Gullekatt! Ja ni märker ju, nästan så jag blir orolig över min förändring! Förutom någon form av mentalt förfall så har helgen även innehållit namnbyte, möhippa för systra mi, "Way out west" med bästa paret och fukost med bästisarna i Haga. Totaly lovely!

I'm wide awake, it's morning

Jag är i Stockholm ett par dagar nu och avnjuter storstadens fröjder. Hittills har det varit mer än fullt upp då second hand-rundor, fikor, luncher och häng avlöst varandra. Totaly Lovely! Har lyckats med bedriften att hitta THE KLÄNNING till systra mis bröllop och att måla om Avlis köksfönster, stående på fönsterkarmen utan att trilla ut. Imorgon blir det skojakt, jobb och förhoppningsvis en eller ett par dejter till innan det bär av till Götet och Way out West. Gud vet när jag kommer tillbaka till huvfudstaden så det gäller att njuta till tusen.

Stockholm tar andan ur mig gång på gång och det finns så mycket kvar att uppleva, göra, se, känna, smaka och lukta på. En genomregning onsdag i juli, satt jag i en bil på en parkeringsplats i Borås och kände mig lika mulen som himlen utanför. Tårarna rann i takt med regnet och klumpen i halsen var lika tung som den fuktiga luften. Då skrev jag ner mina höstdrömmar för att släppa in lite förväntan och förhopning i allt det mörka och dystra och den listan bär jag med mig, renskriven i min kalender. Jag blir som lycklig bara av att titta på den, som att hälften är vunnet bara av att läsa "koka blåbärssylt" och "teater på Dramaten". Den här hösten kommer bli sjusärdeles bra, det känns ända in i märgen!

Those words

I fem dagar har jag bett en bön. I fem dagar har jag gråtit ut den, skrattat med den och rabblat den som ett mantra, fyrtioen knutar på mitt radband - AMEN. I fem dagar har jag haft fyra ord på mitt hjärta, ord som jag ömsom avskytt ömsom fäst mitt liv vid. Ord som är det svåraste men också det enda som jag kan be just nu:

Låt din vilja ske.

En vacker död stad

Har precis varit på en tidsresa fyra år tillbaka i tiden, bildligt talat i alla fall. Besökte nämligen mitt kära gamla Brinell, gymnasieskolan där jag plågades, frodades och fröjdades under tre fantastiska år tillsammans med mina finfina vapendragare. Det är alltså FYRA år sen jag rusade ut genom stora dörren, ut i "friheten", ut i ösregnet och skogen av paraplyer, ut för att aldrig mer komma tillbaka som Malin Nilsson i SPA0205. Craziness! Men så fort jag kom innanför portarna idag så vällde alla minnen över mig och det kändes som om det var igår jag tjafsade med Mattias och Samuel längst bort i Teknikdelen. Den första jag springer in i är vår gamla rektor och när jag kilar korridorerna fram stöter jag på hur många gamla lärare som helst som vill prata och fråga vad jag gör nu för tiden. Ska jag se det som en merit, komplimang eller skämmas över att de kommer ihåg mig?! Var tvungen att gå in i Inas café och sitta en stund vid de slitna träborden, titta ut över den tomma lokalen och le mot MITT skåp, 321, längst bort vid glasburen. Alla lektioner som skolkades bort med chokladbollar och försök till kaffedrickande där. Alla försök att spana in MP3 och farmförallt en viss ung herr Anemyr, alla djupa samtal, "kast med papperstuss i urringning" och kramar. Biblioteket låg alldeles tyst på våningen över och jag saknade Fia och Jossan så in i den. Fia som alltid räddade mig och Jossan när vi inte hade gjort läxorna... Vilket var lite för ofta! Tydlig nostalgi ändå och himla fint att få resa tillbaka för en stund!

Oroshjärta

Sitter vid vårt slitna köksbord, hemma fast ändå inte. De välkända lila köksväggarna, Jesus-tavlan på väggen och världens bästa lilla husliga Sandra knapprande på andra sidan, fönstersidan. Magen är full av en halv basilikaplanta, två "Mars"-glassar, mackor och soppa. Sippar på Sandras lemonad, syrligt och sött och biscottin doftar ljuvligt från ugnen. Mitt huvud har äntligan gett med sig och skänkt mig en stund av frid innan läggdags. Alla dagens "måsten" ska strax samlas, skrivas ner på baksidan av ett kuvert eller så för att skjutas på tills den nya veckan är ett faktum. Jag är tillbaka i Stockholm efter ytterligare några dagar på vift och återigen vilar ambivalensen tung över mitt oroshjärta. "Hem, hem mitt kära hem. Var finns MIN plats på jorden, var finns mitt kära hem?".

Dagens finaste var utan tvekan extrafrullen hos älskade, underbara, bästabästa lillebror i Fiskebäck. Och dagens skönaste var och är min kväll med Sandra. Jag har haft en totalt genomfantastisk helg på Donsö och till och med blivit gissad fru. Det var skönt på något vis och jag tror utan tvekan att Niklas och jag hade funkat ihop, men ett äktenskap kan tyvärr inte byggas på idel vänskap, även om det är den bästa sorten. Och så länge mitt hjärta fortsätter bråka med mig så sätter jag förnuftet framför känslorna och låser in allt vad romantik heter. För som Kajsa sa: "För att bli 100% med någon annan måste man vara 100% i sig själv." Och därför är den här hösten MIN. Min och äppelpajernas, min och stadsteaterns, min och långpromenadernas men framför allt min och Jesus.

Hoppípolla

Ibland behöver jag bara tömma. Tömma kroppen på negativ energi, hjärnan på destruktiva tankar, hjärtat på tårar och sinnet på stress och ångest. Stänga av världen en stund, strunta i tiden, rummet, mobilen, relationer och allt runt omkring. Bara sätta mig ensam på en balkong, invirad i filtar och tröjor och mammas fårskinnstofflor. Tända några ljus, lyssna på Sigur Rós, dricka en kanna te och titta på stjärnorna. Skriva tills stenarna i magen har malts till len sand, gråta ut tills klumpen i hjärtat har lösts upp och själen sjunger igen. Andas in den regnfriska nattluften och låta vinden lyfta mig, fjäderlätt.



Det är bara i, din vilja som min frihet är.

Du är min man

Mitt rum kändes väldigt tomt och ödsligt i natt så efter att fåren blivit ett par tusen gjorde jag genidraget och flyttade över till mammas och pappas säng. Där somnade jag bums och sussade sött tills pappas klockradio väckte mig med Benny Anderssons Orkesters slagdänga number one. Himla fint på alla vis och jag myste alldeles ensam i den stora dubbelsängen tills solen kittlat mig länge nog och magen kurrade lagom mycket. Efter att ha hälsat mig själv välkommen till en ny härlig dag insåg jag att det faktiskt var läge för min bästa morgonrutin! Rutinen kräver följande utrustning: En stor, djup frukostskål, lätta fötter som villigt springer i daggvått/regnvått gräs, en prunkande trädgård och flinka bärplockarfingrar samt ett mysigt växthus att avnjuta "kall fil med hallon, smultron, körsbär och vinbär". Till det gärna en kopp Earl Grey, en knäckemacka med ost, p4s morgonradio och samtal med kungars kung. Totaly lovely ska jag säga er!

Guldet blev till sand

Jag har precis avslutat ett samtal med gulletussKlara. Och innan det var jag hos älsklingsStina och drack te och planerade brölle med henne och Annagumman. Det var fint på alla vis men ja, den här sommaren... just nu känns den sjukt ohet. Ungefär som jag själv känner mig. Orken har tagit semester och huvudet snurrar fortare än jag hinner med. Det känns som om livet springer ifrån mig utan att jag är delaktig i loppet. En dusch på den kanske? En värmekudde och lite kärlek a la Grodis? (Tomas är kvarlämnad i Stocket) 5 ipren att stilla värken med? Behöver jag säga mer än att jag återigen förbannar syndafallet och den fruktansvärt osmarta idén med PMS och smärtor i ryggslut och mage en gång i månaden?

To write love on her arms

Jag skulle kunna skriva ett antal Malin-analyser som jag gjort de senaste dagarna. Jag skulle framförallt kunna utveckla den analys jag gjort vad gäller mitt morgonhumör; min oförmåga att prata innan frukost utan först när jag tyckt synd om mig själv tillräckligt länge för att skämmas och då jag lyckats övertala mig själv att min tunga andhämtning och mina trötta ögon inte är sjukdomsrelaterat utan fullt normalt.

Jag skulle kunna föra fram en diskusion huruvida kyrkan egentligen fyller en funktion och förfasa mig över höga trösklar, låga ribbor och den allmänt utbredda inskränktheten jag tycker mig uppleva i var och varannan svensk frikyrkoförsamling.

Jag skulle även kunna sucka över det psykiskt påfrestande att rensa ur ett 200 km2 stort hus fyllt av ting från ett 50-årigt liv men ändå berätta om de ljusglimtar och minnen som skymtat fram bland de 72 kjolarna och 35 vardagsrumslamporna.

Det hade säkerligen också varit väldigt intressant för er att läsa om mitt och bästis samtal igår när jag och Johan utvecklade våra tankar kring Stockholm och vad som egentligen finns att hämta i denna stad.

Slutligen skulle jag kunna dra en vända till om Hönökonferensen, framtidskrisa lite eller sjunga lite klagovisor om morgondagens "frikyrkoturné-upptakt".

Men jag nöjer mig nog med att tacka Gud för mina underbara vänner, min finfina familj, en öl med Limpan i Humlan eller det fantastiska i att inse att jag genom allt är ledd av Gud, att hans makt är så mycket större och hans vishet så mycket djupare än jag någonsin kunnat ana. Och att sen iklädd rosa frotémjukisbyxor och en blå-vitrandig farmorkofta springa ner till Jarlaparken för nattliga samtal över en Statoil-kaffe, förhoppningsvis tills det ljusnar.

Där får jag andas ut

Att klippa gräset i en lummig, grön trädgård. Att arbeta sig trött och samtidigt njuta av Guds underbara skapelse. Ibland är bara det som behövs. Och blir det långtråkigt kan man köra över ett stånd med lavendel och njuta av väldoften som sprider sig i takt med gräsklipparens brummande.

Det är bara i din vilja som min frihet är

Jag är hemkommen från Hönökonferensen. Och egentligen borde jag kanske sätta punkt där, en punkt för att inte riskera att skriva något ofördelaktigt om någon eller något. Men jag har ändå dragit ut på det här inlägget sen i måndags så det känns mer än dags. Och färdigcensurerat.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen, och som vanligt med ytterst blandade känslor. Präglad av Gudsmöten och människomöten, uppväckt till livet av ett nakenbad, förundrad över hur otroliga vänner jag har och med blandade känslor inför frikyrkosverige. Samt 4 kilo lättare, rent fysiskt. Mitt inre är ett virrvarr (Har ni hört den förr?) och det är en ganska lättad Malin som sitter uppkrupen hemma hos mor och far med min älskade, avskydda ö flera mil bort. Mitt hår luktar fortfarande saltvatten och jag borde duschat i torsdags, men enligt Karin var jag snyggare än någonsin igår så det där med stormiga havsbad kanske är bra för både hygienen och psyket.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med ett snett leende. Jag har fått insikter om livet som tål att tänkas ordentligt på. Visdomsord från vänner och från min dagbok anno maj 2009, tankar från en pastor som kunde läsa mig som en bok. Kära Mirjams ord ringer som en silverbjällra i bakhuvudet: "Malin, du är en människa som känner väldigt mycket och ligger nära dina känslor. Som kan engagera dig starkt känslomässigt både i sorg och glädje, vilket innebär att få kan vara så positiva, glada och spralliga som du men också att du verkligen kan bli ledsen och tillåta dig att vara det." Word sister.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med minnen att bevara, skratt och kärlek. Loveboostad till tusen av så många fina människor. Jag är förundrad och så in i den tacksam för allt jag bara får ta emot. Och Gud. Den här veckan har varit som att falla totalt i hans nåd, att inse att han har kontrollen och att min frihet finns i hans vilja. Jag har anklagat, gråtit och bitit honom, jag har ifrågasatt hans kärlek och hans ledning i mitt liv. Men till syvende och sist har jag insett av oavsett vad jag har försökt fästa min trygghet i den här sommaren; i en persons ord och kärlek, i att prestera och få bekräftelse i mitt jobb, i en frihet inför en öppen framtid, i förhoppningar om ett glammigt stockholmsliv jag varken vill eller orkar uppnå så finns det bara Gud som håller, och en kallelse jag inte kan sätta fingret på.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med en frustration på avmattning och ett hopp som spirar. Med en Gudslängtan jag inte kännt av tidigare och en hemmagjord ljusstake från min bästaste Joel. Med nyplockade smultron i en secondhand-fyndad glasskål och kvarlämnade tårar i en mjuk kattpäls.

So help me God...

... to put my faith in you. Och inte i en stad, i vänner, i kläder och yta, i en dagbok, i en mamma för långt bort eller en låtsasvärld. I dig och mig själv och i Thomas, världens bästa Thomas.

Where the sun shines

Har en tvätt, pack, bröllefix, sy och dagboksskrivningsdag som ska utökas med en lurre med Rikard och en Allsång med Suss and the chichs. Kom hem från Lappis igår och drar vidare mot Hampe, GF och älskade älskade Hönö imorgon.

Lappis var rasande trevligt och midnattssolen helt magisk! Trevliga norrlänningar, trevligt lovsångsband, trevligt tält (jag älskar tält, Nyhem you've lost me!) och som en allmänt trevlig och trivsam stämning. Fick även en rad fördomar bekräftade och försäljningen gick som väntat segare uppe i "Husbonlin". Att få de stackars bleka, blyga och tystlåtna människorna att haka på vårt "glassiga sommarerbjudande" krävde en charm jag inte visste att jag hade, och att jag ställde upp i en volleyboll-turnering. Ja, vad gör man inte för kampen mot säljmålet? Vann inte kampen mot myggen dock så Odomus är numera förpassat till min "Nästa resa till Indien"-låda. (Ja, jag har en sådan faktiskt!) Men mycket troligt blir det Lappis igen, med svenskt myggmedel.

I denna ljuva sommartid

Sitter jag inomhus och jobbar på min lediga dag. Inget går som jag vill, ingen gör som jag vill och allt för många tycker och tänker saker som jag inte vill. Ungefär så. Jag kommer vara ett vrak på alla vis efter sommaren, eller så är det här bara ren och skär och ytterst överdriven frustration i kombination med stress och besvikelse. Kan vara, men livet är inte särskilt roligt idag för det.

Jag är ganska barnslig kan tyckas. Eller ja, det tycks så också. Men hellre vara en barnslig känslostorm med höga förväntningar på livet och än en mogen nickedocka som är slav under samhällets krav och förväntningar. Jag vet inte. Kanske en kombination av båda är det bästa. Eller att ta mitt pick och pack och en kär vän (STINA?! Kom igen baby!) och dra iväg en till en sorglös söderhavsö. Fly vuxenlivet ett tag till. Eller bara sluta gnälla och acceptera att jag har ett jobb jag själv har valt och som är mer en heltid, att människor kan göra mig besviken, att alla dagar inte alltid är en fest och att livet är fullt av sorgeämnen. Och gå ner till Nybroviken och ta en glass/öl med Susanne innan vi försvinner in i Stockholmsnattens dimma.

I'm still standing for hope and glory.

Har haft min älskling på besök ett par dagar. En av dom. Jag har ett gäng älsklingar, som att jag är bortskämd med fantastiskt fina vänner! Skriver nog det i varje inlägg men det kan inte sägas för ofta. En Stockholmssemester med Skärgård, Djurgård, Allsång på Skansen, mys på Ersta och livsnjutande. Vi har varit riktigt bra på det, att njuta av mat och liv och natur och kultur. Och helt undvikit stadens brus och shoppingstress, så himla skönt! Snart väntar en helg i Norrlands inland. Lappis it is och Odomus är viktigast på packlistan. Odomus är ett indiskt myggmedel som nog skulle vara ganska förbjudet i Sverige om innehållets alla kemikalier skulle undersökas. Men det biter på indiska myggor och förhoppningsvis norrlands gelikar!

Mellanstora lillasyster

Sista dagen hemma på en månad nu. Rummet städas, väskor packas, projektet "rensa ut för tusan!!" avslutas med ett ledigt toalettskåp och ny plats i garderoben. Sen att 75% av det som rensats ut ska packas med upp till Stockholm är en annan femma. Inser mer och mer att jag inte bor hemma längre, även om mitt rum alltid kommer vara mitt rum och hemma ja, hemma är faktiskt Nässjö ändå. Stockholm är så klart också hemma fast inte lika tryggt och invant. Det är ganska tydligt hur mycket jag förändras när jag kommer hem till mamma och pappa. Jag blir gnälligare, slarvigare, egoistiskare och ja, några år yngre. Som mamma sa i julas, att jag är hennes mentalt sett yngsta barn. Jag trivs dock ganska bra med det, var nog lillasyster lite för länge innan David föddes och lyckades få livets snällaste lillebror som förstod vitsen av att låta sin 5 år äldre syster vinna i "Fia" redan när han var fyra. Men också att jag försöker jobba bort den dåliga biten med att vara yngst, det tyder på en viss mognad kan jag tänka. De positiva bitarna som att bli gullad med och omhändertagen och helt naturligt sitta i pappas och mammas knä vill jag dock behålla!

Hittade livets kaffeservis idag. Kan vara den tredje "livets kaffeservis" dock... Och att vi har ett helt hus i Hälsingland att tömma. Men den gick liksom inte att motstå, vit med röda ränder, väldigt 50-tal. Vill bli gift snart och bo i ett stort hus på landet med massa kids och mina vänner som grannar. Så kan jag och Fanny fylla våra stora hus med alla våra "livets fynd" och Klarran kan köpa designmöbler på tradera. Och alla andra måste också bo där. Tänk va, så härligt det vore att bo i en by vid en sjö med alla sina vänner. I stora vackra trähus och trädgårdar med växthus, grönsaksland, bärbuskar och frukträd. Och några djur för husbruk, ett par hästar och en utekatt. Någon som vill joina?

To be only yours

Är hemkommen efter en hysterisk ungdomshelg på Nyhem. Inte hysterisk rent generellt utan hysteriskt vad gäller jobb. Har försökt övertala små frikyrkokids att prenumerera på I K O N tio timmar om dagen, vilket kan vara oväntat ansträngande. Och att jag inte är den som ger mig innan säljmålet är nått, kan nog bidra till att jag idag känner mig som en trasa. Inser först ikväll hur slutkörd jag egentligen är, då jag började gråta över ett ägg som gick sönder... Dock är det skönt att gråta ut alla spänningar, all stress, all saknad och rensa liksom men för ett ägg... jaja. Får nog köra ett lite lugnare tempo resten av sommaren annars klarar jag det aldrig med livet i behåll.

Fick dock en rad matnyttiga insikter på Nyhem som jag vill dela med mig av.
- Pingst kan vara det sämsta samfundet vad gäller miljö och rättvisefrågor. På seminariet som hölls kring detta var vi, låt se, 4 som lyssnade.
- Frikyrkan är en vandrande Elle-tidning. Inklusive jag själv. Blev smått spyfärdig men antagligen kommer jag inte skärpa mig ett dugg vad gäller klädhets.
- Jag kan ha livets finaste killkompisar, utan hämningar.
- ÄR vi kyrkan eller konsumerar vi kyrkan?
- Frozenfeet-dans är det nya svarta, kommer slå hårt på Hönö!

Summer lovin'

Sommaren har börjat bra om än ganska flängig. Var i Göteborg ett halvt dygn för bröllefix och systerhäng. Hann med en snabbfika, kattkel, olagligt små kräftor och en frulle i Haga. Fick dock lite storstadspanik, eller snarare "Nordstan"-panik och stressköpte en grön, konstig jumpsuit (som jag ska byta imorgon) innan jag flydde hem till Smålandet. Hade varit fint att stanna ett tag i Götet och träffa alla älskade vänner men imorgon börjar min sommar på speed så jag behövde en sista lugn hemmakväll. Som i och för sig blev allt annat än lugn med hetsiga diskussioner vid fikabordet. Som vanligt, som hemma och jag älskar det.

Min kalender är som tidigare nämnt ganska fullspäckad och därför har jag sammanställt en liten lista med mina "sommarmåsten". Om någon känner ett pirr i magen och hör en inre röst som viskar "jag vill följa med" är det givetvis mer än välkommet, såklart!

MALINs SOMMARLISTA:
-Nattbad i sjö eller hav. I luv it!
-Liseberg och Grönan.
-"Allsång på Skansen" såklart.
-Nattliga promenader med samtal om livet.
-Nattliga fikor hos vackra vänner.
-Minigolf.
-Bad i Vättern.
-Kubb och park-picknick.
-Stockholms skärgård.
-Hälsa på i sommarstugor; Skagen och Falkenberg.
-Massa loppisar.
-Morgonbullarna på Aleks konditori.
-Båtåkande.
-Spelkvällar, dagar, mornar, nätter. Fia & Memory for life!
-Grill med sommargänget.
-Cykelturer (gärna och helst vid Göta kanal).
-Göteborgs skärgård (eller ja, Donsö).
-Utekväll(ar) i Stockholmsnatten.
-Glass.
-Uppleva "SommarStockholm" på alla vis.
-Läsa ungefär fjorton böcker.
-Rensa i mammas rabatter.
-Hänga massa i växthuset och övernatta där.
-Plocka massa bär och tillreda diverse sylter och safter.
-Äta massa bär och rabarber.
-Sy klart bröllopsklänningarna. (Sy massa i övrigt.)

Nåja, jag nöjer mig nog så. Och att jag är tidsoptimist i allt förutom tåg och flygtider så ja, om hälften blir genomfört får jag anse mig väldigt nöjd! Det är ganska mycket "natt" i min lista. Men det är också det som så tydligt är sommar. Varma nätter när man kan vara vaken, för inga måsten pockar på dagen efter. Total frihet. Och att jag har utelämnat allt med konferenser och dylika kristna sammankomster handlar inte om någon trossvacka utan bara om att mitt sommarjobb för IKON innebär ungefär 13 stycken kristna galej.

Så imorgon kilar jag till delmål 1: Nyhems ungdomshelg. Det blir hårt och karismatiskt i hope. Bloggen kommer nog dock få en liten svacka nu men misströsta icke, I'll be back! ( Och det här inlägget blev så långt så det kan med fördel läsas i omgångar!)

Ingen annan väg

Jag älskar att cykla tur och retur till Bodafors med Stina, och ta en omväg på 2 mil.
Jag älskar att i nämnda samhälle äta en sunkig pizza serverad av en pizzabagare lika fräsch som Zlatan efter kvällens fotbollsmatch.
Jag älskar att kela med en katt som för en gång skull besvarar mina kärleksförklaringar.
Jag älskar att kvällsfika hos Göran med mitt bästa sommargäng.
Jag älskar att åka bil med Kajsa i regnet.
Jag älskar att hänga med mina älsklingspojkar på café Tintin.
Jag älskar även att få kärleksförklaringar från båda två, polygami måntro?
Jag älskar att åka spårvagn hem till älskad syster och äta rabarberkräm till kvällsmat.
Jag älskar att få sms om Jard Samuelsson.
Jag älskar ett Göteborg i sommarskrud.

Dock vet jag inte vad jag vill, vem jag vill, hur när och varför. Men att njuta av stunden och lita på Gud känns hyfsat bra ändå.

Där får jag andas ut

Är back on track i Nässjö och ska snart krypa till kojs i mitt flickrum. Fick i helgen höra kommentarer om att det är konstigt att jag har det kvar men oj vad det skulle kännas hemskt om mamma och pappa helt plötsligt gjorde om det till... ja, kontor eller så. Som att bli utsparkad, hemlös eller kanske bara få navelsträngen ordentligt avklippt. Känner mig allt annat än redo för det även om rummet faktiskt blivit lite av ett allmänt "familjerum", vilket nästan känns som intrång på privat mark. Men så länge mina indienprylar får stå framme och samla damm, mina hemmakläder ligger ihopvikta i garderoben och mina secondhand-fynd belamrar varenda lediga yta så är jag nöjd!

Skulle egentligen kunna skriva ett inlägg så långt att ingen levande själ orkar läsa, för min helg har varit helt lovely, men jag nöjer mig med en +/- lista.

Helgens 7 +:
- Annikas möhippa. Gamla och nya vänner samlade för att fira tidernas tös med paintball, Högland, dans och scoutskjortor.
- Växthuset. Jag älskar det, jag vill bo i det, jag vill låta mina barn växa upp i det. Ungefär så. Vår trädgård är tydligt mitt livselexir.
- Stina-häng. 4 timmar "Kniven i hjärtat", te, dans, CPB, kubb, planering, fix, måsar, skratt och kärlek. Bästa kvinnan.
- Nattliga samtal om livet och allt vad det innebär. Att somna klockan fyra på morgonen när det börjar ljusna så smått.
- Mitt älskade Kupan. Hittade hela Per-Anders Fogelströms "Staden"-serie, inbunden, turkos och för 40:-. Tydligt fynd!
- Min hemförsamling. Så fin gemenskap, trygghet och omsorg. Jag blir nästan sugen på Nässjö igen.
-

Helgens 3 -:
- Svenskarnas låga valdeltagande. Jag skäms faktiskt. Här går människor världen runt i döden för demokrati och rösträtt och mer än hälften av vår befolkning skiter i att ta sitt ansvar.
- Saknad. Men som samtidigt innebär fina relationer. Vilket är positivt såklart.
- Sömnbrist. Men som faktiskt beror på att jag har haft roligare saker för mig än att sova!

Hotel Yorba

Sista dagen i Stocket och bara packningen left to do. Känns stabilt även om jag vet att det kommer bli som livets stress i slutet. Jag funkar så, always have, always will. Har precis ätit frukost med Ibsa, Sandra och Fanny, eller ja druckit en kopp te om vi nu ska vara så noga. Gjorde som dagens goda gärning vid halv fyra i morse och lät Ibsa sova över efter en fin klasskväll/natt. Hade inte hjärta att lämna en stackars liten pojke ensam på Stureplan en timme i väntan på en tvåtimmars bussfärd hem till förorten. Så hotell BJ66 till er tjänst. Det är fint ändå, att kunna ha ett så stort och öppet hem där folk alltid kan slagga. Inte som att vi har platsbrist direkt.

Måste erkänna att jag inte känner som ett inspirationsflöde idag så det här blir troligtvis bara en massa pladder om att det är fruktansvärt trist att lämna Stocket, att det regnar för tredje dagen i rad och att saknaden efter alla som är ute och far är stor. As usual. (Även om det finns vissa skillnader mellan Nicaragua, Deutschland och Vingåker.) Min sommar skrämmer mig lite och nervositet är standardkänslan i mitt liv. Jag är stirrig som tusan och inte blir det bättre av att en sommar på speed väntar runt hörnet. Har just nu bara fyra dagar i sommar som inte är spikade eller preliminärt uppbokade och jag vet inte om det är ett tecken på ett roligt liv eller bara ren och skär galenskap.

Hade som sagt en klasskväll igår, med enormt manfall. Men vi tappra, ölsugna studenter som svirade på Knast hade en förnöjsam kväll trots allt. Gillar min klass som tusan och det ska bli rasande trist att inte se dem så ofta i fortsättningen. Pappa Dan och pappa Johan har dock storslagna planer om en massa sommarhäng vilket jag hoppas blir av. Nej nu väntar packning och presentfixande. Det här kan vara som livets mest onödiga inlägg men jag behövde nog samla mina tankar i ensamhet innan jag går ut... (Vilken låt?)

Tjing tjing mina fina

If I ever feel better

Har snöat i på Phoenix som tydligen gjorde livets spelning på Siesta i Hässleholm igår. Min festivalsommar blir en fredag på Way out west om jag hittar någon villig vapendragare. Trist, men jag antar att det är så att växa upp, man prioriterar jobb som ger pengar framför leriga, vilda, svettiga, underbara, fantastiska festivaler. Fy tusan vad tråkigt! Jag måste åka till Roskilde nästa år. Det är bara så. Kan vi inte bestämma det redan nu? Oavsett band, väder och biljettpris så åker vi dit, dricker Tuborg grön i solen, lyssnar på mängder av musik, duschar med PET-flaskor, sover i svettiga sovsäckar i skuggan av ett partytält, springer runt och chillar med tyskar och hamnar slutligen i ett trevligt camp där vi pratar fram till gryningen? Kan vi inte dyrt och heligt lova det nu? Och gärna en tågluff i öststaterna på det? Jag är nöjd med min sommar i år men nja, jag hade inte tackat nej till lite mer ledigt och lite mer lera.

För övrigt är det fantastiskt när vänner känner mig utan och innan och kan läsa av mig som en öppen bok. I live for you, I die for you cause you're the reason I breath. Ungefär så. Även om det låter som att jag är fjorton.

Revelry

Aaaaaaaah! Rabarberpaj i ugnen efter en heldag i Stockholmssolen. Rörigt rum och rörigt hjärta, solsvedd näsa och varma kinder. Brännboll i Haga och vart slutar kvällen? Jag vet, jag tjyvar på sommarlovet men kan inte låta bli. Det ska bli regn imorgon, innedag, fixdag. Men idag skiner solen in genom mitt otvättade fönster och studentflaken kör förbi på gatan utanför. 4 år sen men det känns som igår. Jag tror jag är kär i livet.

Sex on fire

Jag älskar långa ljusa Stockholmsnätter. Jag älskar att dansa mig trött under bar himmel. Jag älskar solbrända armar, kvällspromenader, parkhäng och uteserveringar. Jag älskar skärgården, havet, Observatorielunden och Humlan. Jag älskar att gå Strandvägen bort och runda Djurgården. Jag älskar att morgonjogga i Lill-Jansskogen, att slåss mot myggen på kvällspromenader i solnedgången. Jag älskar att vandra hemåt i gryningen och lyssna till fåglarnas morgonserenad. Stockholm, Stockholm stad i världen.

Is always on my mind

Jag har en tendens att bli besatt, eller ja någorlunda insnöad på personer, saker, problem och projekt. I vissa fall ligger nog besatt snäppet närmre sanningen trots allt. Men hur tusan gör man för att komma ur det? Jag skulle kunna göra mycket kan jag lova, för att bli av med de ettrigt snurrande tankarna som bara snor enerigi, tid och hjärnkapacitet. Ikväll kan du få mig så lätt och ja, skjut mig.

In the light

Min dag är en mix av Dc Talk och EMD. Ungefär som jag själv. What if I stumble och Jenny let me love you. Har haft en intensiv vecka, liksom sugit ur musten ur Stocket och det är fortfarande one week to go. Vårrus, Stureplan, söderhäng, fikor, jobb, skola, ett otal telefonsamtal och en och annan överraskning. Nu styrs sommaren upp och den komer bli sjusärdeles! Men inget skulle vara möjligt utan Gud. På riktigt är han det som får min värld att funka. All time high.

Tomorrow tomorrow, I love you, tomorrow.

Att gå ut klockan kvart över tolv och förhoppningsvis dansa till fem. Ja tack.

Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.

Är hemma i Stockholm igen. Om det nu någonsin blir hemma. Jag och Stockholm har ett väldigt stormigt förhållande, på gränsen till osunt skulle jag säga. . Eller så är det bara jag som är en sjusärdeles stormig själ. Vissa dagar blir jag alldeles genomlycklig av vår fantastiskt vackra huvudstad. Andra dagar känner jag mig som en liten lort, ensam i en stad snart fylld av två miljoner andra ensamma små lortar. Idag ligger jag någonstans mittemellan, melankolisk och lugn med ett ständigt stråk av sorg som slåss med den lilla gnutta harmoni jag tappert klamrar mig fast vid. Fortfarande tumlar jag runt i ett mörker men ljusglimtarna kommer tätare och tätare och tårarna följs allt oftare av skratt och leenden när gamla Farmor-minnen tränger igenom. Hon var en enda stor famn av kärlek, glädje, gudsförtröstan och frid och det känns fint att det är det jag får minnas.

Begravningen var så vacker den kunde bli, nära och kära som samlats för att ta farväl av en älskad och högt, högt skattad vän, syster, mamma, farmor, mormor. Kyrkoherden mindes henne som en vän som var full av omsorg och gudsfruktan, en kärleksfull, skämtsam men bestämd kvinna som levde för sina nära och sin Gud. Och känslan, eller mer förvissningen om att hon inte var där, om att kistan som stod där framme bara innehöll en kropp, ett jordiskt skal vars själ och ande hade hittat sitt slutliga hem, sin livsvandrings mål kändes så stark. Allt präglades så av hoppet om ett nytt liv, precis som farmor själv.

Resten av helgen fylldes med minnesstund, second-shop, släkt, Skärså, Söderhamn, minnen, umgänge, skratt och gråt. Ständig saknad men också den närhet och omsorg som följer i sorgens spår, att dela med sig av sin glädje och sorg, att bära varandra. Och jag kan inte låta bli att le vid tanken på vad farmor hade sagt, vad hon alltid skämtsamt sa så fort något hänt, från förlust i yatzy till tårar över förlorad vän: "Jag tar på mig det.".

Upp till kamp!

Det är faktiskt inte okej att representera ett politiskt parti under en EU-valsdebatt, iklädd en magkort tröja som blottar en tydlig bit mage. Och att sitta och fnissa, viska och le retfullt när ens motdebattanter anför sina politiska åsikter. Jag vet inte, men jag blev faktiskt riktigt besviken på den nivå vissa av partirepresentanterna visade vid Utrikespolitiska Föreningens EU-valsdebatt. KD:s Ella Bohlin skötte sig dock bra, lite torr men bra och riktigt vettiga åsikter om miljö, politik och människohandel. Hade bara varit fint om KD inte varit så himla höger! Likaså var Vänsterns representant Jens Holm skarp och genomtänkt i sina inlägg, dock satt jag konstant och störde mig på hans krage som bara var instoppad på ena sidan. Men mänskliga rättigheter, miljö och större insyn och bättre fördelning av EU:s budget gör att jag förlåter honom flera gånger om för denna miss!

Folkpartiets Fredrik Malm får den största bakläxan och även Sossarnas Ardalan Shekarabi var ganska så värdelös. Ignoranta, dissiga, otrevliga och hetsiga beiga män. Nej ingen bra kombo alls och folkpartiet borde verkligen skämmas för sin politik, då deras valarbetare meddelade mig att "miljön är inte en särskilt viktigt fråga för oss". QUE!? Sacramento Idioto! Moderaternas representant Anna-Maria Corazza Bildt var totalt obegriplig förutom att hon tjatade om att Moderaterna "är frihetspartiet" och hyllade det förträffliga EU. Miljöpartiet ligger mig som alltid varmt om hjärtat trots Zaida Cataláns brutala klädmiss och Junilistans Nils Lundgren var ett festligt inslag. Piratpartiets Christian Engström gjorde ett väldigt kompetent intryck och det finns mycket logik i deras politik. Centerns Lena Ek var lite småtrist och obegriplig men ganska käck i en centergrön scarf. Både Centern och Socialdemokraterna har dock tappat mycket förtroende hos mig på grund av den senaste tidens ideologivändningar och hyckleri (kärnkraften och Ipred). Sötast var absolut FI:s representant Kirsti Kolthoff som dagen till ära matchat sin outfit i FI:s ceriserosa nyans. Fin tant som jag blev så betagen i så jag lovade att lägga ut FI:s valsedlar i Nässjö om jag har möjlighet.

Det är hyfsat dött lopp mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna för mig. Någon som vill försöka övertyga?

KRYSTA!

Jag måste på riktigt ha livets roligaste, bästa, finaste hemgrupp. En helkväll hos Angelica med varma mackor, disskusioner om pastorsbeteckningen inom Pingst, Mariakult och att höra Guds röst. Som avslutning körde vi lite improvisationsteater, i sanning en fröjd! Tänk er själva, 8 tjejer som ska improvisera fram en dag på mödravårdcentralen, kan det bli annat än bra?! Jag vill vill vill vara gravid snart. Jag tror det är livets bästa, tänk en Elsa eller en Sixten i magen. Ja, jag har nog gett upp Bertil. Och Olivia och Oliver. Och Ronja och Birk. Och Barbie och Peter. Men först kanske det är dags att hitta den där mannen. Eller ta en sväng till Danmark. Det lär nog dröja X antal år iallafall, både med mannen och barnen. (Vilket i och för sig känns bra, att skaffa barn nu hade inte varit klockish precis.) Men att gå runt med en kudde innanför tröjan ibland, ja det är faktiskt riktigt harmoniskt!

Jag kommer som jag är

Misslyckad körkonsert blev fint vänhäng på Beteltak. Nu värms iskalla fötter med vetekudde och en sorgsen själ fröjdar sig i ett hav av minnen. Håret borde tvättas, en vecka sen sist, eller två? Imorgon väntar skola, kraven har byggt en mur kring min vilja och jag får svälja solskens längtan och undergivet möta min överman. EU-valsdebatt blir ett välkommet avbrott, den som inte röstar är en liten lort. Sill och potatis till middag, kylskåpet gapar lika tomt som plånboken men "Jesus ägde ingenting".

Jag har börjat tro på mig själv, ensam är stark i goda vänners lag. Vänner is the shit so to say och familjen är mitt livselexir. Dagboken är bannlyst, tankarna snurrar för fort i dess närhet. Jag värjer mig från orden som biter sig fast och förvirrar. Jag vet inte vad jag vill, men jag måste klara det själv, klara mig själv. Jag behöver ingen ny trygghet, jag behöver tryggheten i mig själv. Att det ska vara så svårt att växa upp. Våren gör mig yr av känslor. Jag bävar inför fredag, kommer varken kunna hålla tårar eller toner. Men min sång är från hjärtat, nu som då.

"Jag vill vara här, i ditt ansiktes ljus. Låt mig präglas och bli en bild av dig"

Nothing but blue sky

"Ligger på lånad säng, lånade lakan.
Älskad vän huserar i badrummet,
klipper hår och nynnar godmodigt.
Att bara vara, tillsammans.

Lakanen är vita med struktur,
doftar nytvättat och sömn.
Nakna ben som kliar, trötta fötter.
En schlagerkväll är förbi, Norge vann.

Sex nyköpta böcker doftar av ett långt liv,
veckade blad, "Anna-Maj 1972".
Ponnyklubben, blev någon någonsin medlem?
Och hur gjorde man om böckerna att fylla i
inte räckte till?

Tankar snurrar, skratten från fredagskvällen
ringer i öronen.
Vi känner varann, bättre än vi känner oss själva?
Materialistisk, ordningsam, idealist?
Återkommande minnen från landet i öst.

Sen trängdes vi i den stora sängen.
En lång, en kort och jag.
Bara ben och rentvättade ansikten,
naturlig vänskap utan något att dölja.
Det lösta sodukot ligger på soffbordet.
Tillsammans klarar vi allt, även den svåra nivån."

Ni är mina bästa.

Små stunder av lycka

När dagen känns som gråast och världen bara faller ihop finns det ändå små stunder av lycka. Stunder som är så värdefulla och ger så mycket glädje trots att de är så vardagliga, eller kanske just därför. De ger trygghet mitt i en stormig vardag och lyser upp mitt i mörkret, som vårsolen lyste över Riddarfjärden när jag åkte förbi i bussen på väg till Ellie och Linus. Och Ellie och Linus i sig, att få besöka deras otroligt mysiga, lilla lilla lägenhet med dess vidunderliga utsikt över världens vackraste stad. Att få äta mig mätt på gott bröd, cheesecake och dricka te i goda vänners lag. Vänner som är min hemgrupp, som jag känner mig så trygg och hemma med och verkligen kan prata med. Som lyssnar, förstår och ber. Som skrattar, kivas och disskuterar. Att gå hem genom ett vårvarmt Stockholm, endast i en tunn kavaj med upprullade ärmar, utan att frysa och under tiden prata med en fin kompis. Att få telefonsamtal fulla med kärlek och att slutligen få sjunka ner i min mjuka säng, njuta av att ha Stockholms mysigaste rum och ropa godnatt till Sandra innan drömmarna sveper bort mig.

Långa nätter

Är trött och ofokuserad. Känner mig sjuk och hängig, gråtfärdig och uppsvullen. Som om jag hade ett extra lager Malin utanpå mig själv. Har duschat men det försvinner inte. Det är inte som smuts utan bara en slags distans till världen som lagt sig som ett skyddande skal utanpå mitt vanliga jag. Tankarna på farmor kom tillbaka imorse när jag vaknade så jag drog täcket över huvudet och somnade bort från världen ett par timmar. Och nu är jag liksom bortdomnad. Tom. Orkar inte ta tag i något trots att högen med "måsten" är lika hög som Babels torn. Om det nu var särskilt högt. Jag borde äta men är inte hungrig. Vill bara försvinna in i mig själv igen, eller ännu hellre in i någon annans värld. En värld där livet är ljust och lätt, där våren är en grön sommaräng av lycka och där solstrålarna dansar i den krispiga, väldoftande vårluften. Istället känns det som om jag pressas ihop. Världen känns för tung för att orka bära och jag pressas ner, får inte tillräckligt med luft, huvudet spränger och halsen är ett sår.

Helgen var så fin. Plantering med mor och bror, loppis med vackra vänner, häng med min älskade barndomsvän, dans tills benen värkte och sen promenad hem genom Stockholmsnatten. Vid femsnåret, precis när solen börjar kika fram och fåglarna sjöng som vackrast kände mig någorlunda hel igen. Var det en verklighetsflykt eller är det en verklighetsflykt jag lever i just nu?

Det finns en väg

Det regnar igen. Det känns som om det har regnat konstant sedan i måndags, men jag kan ha fel. Dagarna som har gått ligger höljda i en tjock dimma och jag antar att det är mitt psykes sätt att hantera det som varit. Jag känner mig fortfarande tom och tårarna rinner titt som tätt men samtal, kramar och all omtänksamhet har börjat vända upp mig på rätt köl igen. Jag kan fortfarande inte förstå och jag antar att det kommer att ta ett tag innan min hjärna kopplar att nej, du kan inte ringa farmor längre.

Försöker samla alla minnen i en bok. Jag och David skrattar åt det som varit, hennes egenheter och ständiga skämt som hon drog minst 5 gånger varje besök. "Die, der, das. Die gick bra, der gick bra men på dass blev jag sittande" ja hon kunde hon, min söta farmor. Har hennes stora, rosa tröja på mig. Det känns tryggt på något vis, som att en liten del är kvar hos mig. Och det är det ju trots allt. Hon lever vidare i mitt minne, i alla kort, brev och tusentals saker som trängs i hennes hus. Ja, vi var ganska lika vi två, köpte och samlade och slängde ytterst sällan, "för det kan ju vara bra att ha".

Hon är hos Gud nu, den Gud hon sjöng om på stan iklädd sin arméuniform. Den Gud hon trodde på så sant och visst. Min senaste spotify-lista är full av "Pelle Karlsson". "Guldgrävarsång" och alla tänkbara läsarsånger. Och när de sjunger starkt och glatt hör jag hennes vackra gamla röst klämma i för full hals. Hon är hemma nu, vi ses igen.

Befodrad till härligheten

ELSA LINNEA MARGARETA ELISABET NILSSON

1920-08-20 - 2009-05-04

Älskade farmor. Jag saknar dig så mitt hjärta brister. Du skulle ju aldrig dö, hur skulle du kunna gör det?! Du var ju min farmor. Min farmor med 72 kjolar. Som älskade sitt Frälsningsarmén, sitt Norrland, sin balkong när vårsolen tittade fram. Som hade spännnade saker i varje hörn i sitt stora, stora hus och kunde berätta dråpliga historier om sin barndom. Som alltid skrattade när jag berättade om mina senaste second-fynd och avskydde att förlora i Yatzy och Kinaschack. Min farmor som jag kunde krypa upp hos när jag var ledsen och som skrattade bort mina sorger. Det går liksom inte att förstå, men hon har fått komma hem nu. Hon har blivit befodrad till härligheten och fått gå in genom pärleporten.

Jag älskar dig jajmoj.

Ashes away

Jag blir så trött på mig själv! Har spenderat en alldeles för onödig stund på stan eftersom jag var sugen på att handla något. SUGEN!?! Jag har mer kläder än någon människa jag känner (förutom Fanny&Hannah =)) och knappt inte plats med dem, trots att jag alladeles nyss rensade mina garderober både här i Stocket och hemma i Nässjö. Och varje gång jag rensar blir jag lika förvånad över hur mycket snygga grejer jag har och bestämmer mig för att inte handla mer, för jag har varken plats eller BEHOV! Men sen kommer de där dagarna då man liksom vill köpa något nytt bara för att det är kul, och sen slösar både tid och pengar på något så, i mitt fall, totalt onödigt som shopping. Så för att straffa mig själv för min idioti idag gick jag med i Amnesty på hemvägen. Eller straff och straff, men det kändes bra, som någon slags botgöring!

Idag har jag även använt ett par leggings som jag köpte för ett år sen ungefär. Och aldrig har använt för att de varit lite... konstiga. Ja, jag har ju något av en maskeradgarderob. Så idag åkte de på för de kläder jag inte använt fram till augusti går raka vägen till Myrorna. Sen får de vara hur festliga och spexiga som helst!

Tänkte bjuda på några "dagens outfit"-bilder. Käckt minsann.



Visst är tajtsen ändå fina? Kände mig lite enhörningsklubben. Eller Fanny. Nu väntar livets bästa valborg: Uppis och Malmöt men först våfflor, Betel och Jenny! Och appråpå tidigare inlägg, det blir blogg ett tag till. Och nej, jag är inte arg på något, tycker bara livet är lite... otippat ibland!

I'm digging up a tree in the garden.

Har som en synnerligen effektiv dag, förstår inte, det måste vara våren som har en såpass positiv inverkan på mig. Dock har våren även haft en extremt negativ påverkan på mig i form av en förkylning som inte riktigt vill ge med sig. En repris på förra året med andra ord men nu ger jag blanka tusan i allt vad kurering heter. Ingen vitlök, morotsjuice eller avhållsamhet från träning kommer implementeras i mitt liv, istället kör jag på 200% och tänker att jag kanske skrämmer iväg de envetna bacillerna. Det är vår för tusan, som gjort för långa ljusa nätter, lite sömn och ständig fest! Har även deklarerat idag. Det kan vara något av det läskigaste jag vet så efter dagens pärs är ekonomisk punkt 45 på min lista.

Överst på min lista all over är numera denna fantastiska melodi som gör mig så genomlycklig att jag nästan förgås. http://open.spotify.com/track/6AVsi5U8mhHx9b9Upukgzy

Sugarbaby!

Och jag blev så fruktansvärt sugen på hallonkola! Jag som har börjat mitt nya nyttiga liv och allt, inte bra alls. Okej, våfflor med hallonsylt kanske inte är något en dietist skulle rekommendera när det handlar om att "äta rätt för att komma i form" men om man äter det till middag är det helt godkännt skulle jag säga. Och glassen i Hammarby-plast-sjöstad var faktiskt som lunch. Nej tusan, jag och löften verkar ju gå lika bra som mitt pluggande, alltså väldigt obra. Så vad blir nu slutsatsen av detta? Jo, jag förblir ogift till döddagar eftersom jag aldrig kommer lyckas lova någon evig trohet och kärlek i nöd och lust. Seems like it spårar ur, yes. Ciao

Sun sun sun

Jag fick precis reda på att min förra kurs gick käpprätt åt skogen. Eller alltså, jag blev godkänd men nja, bokstavsbetyg ger viss hets och det är liksom inte kul att få sämre än B. Eller C... Min mage kurrar dock förnöjsamt efter våfflor med hallonsylt och jag är iordninggjord för natten. Känner mig som ett litet barn och luktar av Johnson & Johnsons babyolja, fattas bara att mamma kommer och vyssar mig till sömns. Det hade dock varit ganska harmoniskt kan jag tänka. Min dag har varit en matdag och imorgon väntar en fixardag. Har duktigt nog skrivit en 20 punkter lång "att göra"-lista och ja, det finns hopp för en gångs skull!

It's killing me no more

Usch, bloggen har verkligen tappat. Känner det mer och mer, den är så TRÅKIG! Men för att göra allt lite roligare tänkte jag berätta om min morgon och min gårkväll. (För det är ju så fantastiskt kul...)

Var på konsert igår på Mosebacke med ett gäng Betlos. Gillar att hänga med folkisfolk, får liksom en hemmakänsla och känner mig sådär trygg. Som på ett barnkalas när alla är snälla och man får äta glasstårta som ser ut som ett tåg. Ja ni vet. I vilket fall var det ganska tjockt med folk och såklart sprang jag på ett flertal frikyrkorävar. Mycket trevligt och tydliga punktvibbar. Så kom givetvis en sån där klassisk situation, jag ser en kille och känner igen honom men kan inte riktigt placera det, classico. Så märker jag att han ser mig och känner igen mig och till slut så blir det den där "hej-jag-känner-igen-dig-men-vet-inte-vartifrån-har-du-varit-där-eller-där-eller-känner-du-henne-eller-honom-ja-just-det-henne-känner-vi-ju-båda!". Och så blir man sådär glad, som att vinna på lotto ungefär, för vad kul att frikyrkovärlden är mindre än ett B-frimärke och vad festligt att vi lyckas hitta inte bara en utan 4 personer vi båda känner! (Nej, nej, givetvis inte någon ironi alls här). Nu visar sig detta dock vara en mycket trevlig ung man och vi har som ett gemytligt häng. Allt är frid och fröjd på alla vis tills jag återigen blir uppmärksammad på en liten romans jag hade för, vänta nu, SJU år sedan. Vissa grejer ligger liksom kvar I guess. Och ja, jag tror ett flertal av er gissar alldeles rätt nu och nej, jag ska verkligen inte säga något så mycket som jag själv nämnt det men nu var det faktiskt inte jag! Haha.

Kvällen var förträfflig på alla vis och blev alldeles för sen såklart. Därför satte jag klockan på halv nio för att unna mig lite sovmorgon, yes det nya morgonpigga livet är tydligt min grej! Döm om min förvåning när jag då vaknade halvt yrande och klockan endast var sex! Var väldigt förvirrad ett par sekunder tills jag insåg att min kudde var blöt, mina kinder var fuktiga och min rygg gjorde ogudaktigt ont. Jag var mitt i en gråtattack och stormade ut i köket för att trycka i mig 3 ipren (ja, jag vet att det var att ta i men jag är inte alltid så klartänkt), lägga vetekudden i micron och kvidande profylax-andas i en hög på golvet tills den kokheta, välsignade kudden äntligen kunde lindra mina fruktansvärda kvinnosmärtor. Sen sov jag som en stock till tio och nu mår jag alldeles bra, frånsett ett dovt illamående som inte riktigt vill ge med sig.

That's the story, morning glory. Ha nu en strålande dag mina kära!

I always fall in love with the wrong guys

En fin picknick i en park med pizza, öl och klassen. Sol, disskusioner och utsikt över Norrmälarstrand. En rolig utekväll med Adam, Sofia och stans kompletta utbud på latinos. Kändes som en utekväll i Barcelona förutom kylan. Jag tror det här blir en alldeles fantastiskt fin helg!

Socker, knäckebröd och choklad

Ligger på min säng (Hur många inlägg har jag egentligen inlett eller tänkt inleda med dessa ord?!) och mår lite smått illa efter en halv liter O'boy. Kanske inte kvällens bästa idé att svepa i mig det såhär vid midnatt men vad gör man inte när man upptäcker att kylskåpet rymmer 3 liter mjölk som går ut 24 april! Då gäller det att skynda liksom. Har ikväll varit på Diakonia och upptäckt boktipset.se, galet bra båda två!

These words are my own

Idag har jag fått höra att jag pratar Nässjödialekt, Västerförorts-stockholmska och Göteborgska. Om vi lägger till tidigare kvalificerade benämningar såsom "SmålandsStockholmska" (Anna-Sara I love you!), "Någonting åt Örebrohållet", Jönköpingsdialekt och Dalmål kan vi ana att jag antingen är något schizofren eller att folk har börjat överskatta sina dialektkunskaper rätt grovt. Dialekter är ju ganska hippt så att säga, tack Fredrik Lindström, men ja, känns det inte lite uttjatat? Och att var och varannan människa ser sig som ett musikaliskt underbarn för att de kan "prata kulturskånska" är ganska skrattretande kan jag tycka.

Dock är jag den första att lägga huvudet på giljotinen när det kommer till just skånska, det ar ju såo roulitt! Och Joels värmländska är humor på riktigt, så ja, jag är ganska ambivalent i frågan trots allt. Vad tycker ni att jag pratar för dialekt? När det gäller Nässjödialekt och Jönköpingsdito så kan ni höra lysande exempel här och här. Patriotist javisst!

That's what friends are for!

Våren har flytt fältet för ett tag och Stockholm är grått och kallt igen. Har precis lunchat med Lalantha och vackra Paulina som behagade gästa hufvudstaden. Att vissa människor bor alldeles för långt bort är en insikt som återigen drabbat mig. Men att ha människor att hälsa på runt om i vårt avlånga land väger upp det ganska bra. Våren har varit full av fina besök såsom påsk hos mamma och pappa i Nässjö, volleyboll med Moa, bröllopsfix med syster och fika med Anna och Lova i Göteborg, häng med Suss och folkisälsklingarna i Jönnnet och fest i Uppsala hos Annacarin och co. För att inte tala om besök av mor förra helgen och stundande resa till Klarran & Sofy i Malmöt. Det är en tydlig glädje att ha så många fina människor i sitt liv!

Gonna build a mountain

No more sötsaker förän i september. Med undantag för normalt glassintag och bröllopstårta. It's a deal my dentist!

Everything is everything

Idag har jag druckit 9 koppar te, varav 6 på livets café.
Idag har jag bondat med Göran Skytte och fått hans mailadress.
Idag har jag handlat för 78:- vilket var exakt det belopp jag hade i lösa kontanter.
Idag har jag ätit nya Magnum-glassen med Renfjällan, den var magnifik.
Idag har jag ätit årets första jordgubbar, alldeles osvenska från Hötorget.
Idag har jag vinkat av min ömma moder efter en underbart mysig helg.
Idag har jag hängt med ett fint kärlekspar, men Fanny & Samuel är still mitt finaste, top notch!
Idag har jag haft Angelica på nattfika, kom kom kom du med!

Imorgon ska jag bli nyttig. Och odla lite. Och plugga. Och jobba. Och sy. Och och och....

Äntligen på väg

Sitter på Swebus på väg hem till Stockholm. Skrev precis ett inlägg om min kanske inte alltför positiva resupplevelse och ja, min aversion mot Swebus generellt. Så tryckte jag på "Publicera inlägg" och allting försvann. Finns det något samband mellan denna censur och de höjda biljettpriserna? Har Swebus måntro anställt en stab hackers som kontrollerar hur deras (värdelösa) internetuppkoppling nyttjas? Självinsikt, självkritik och service är tre ord jag i så fall vill förmedla till er på Swebus, något ni bevisligen lider stor brist på!

Sitter som sagt på bussen. Har facebookat, pluggat, dagbokat och jobbat. Som effektiva 5 timmar genom vårt vårvackra Sverige. Lämnade ett molningt Småland och en lovely påsk bakom mig. Den har varit som balsam för själen med finfina vänner, promenader med mor och välbehövliga samtal om livet. Som en lugn helg, inte överfylld av planer eller bokade fikor utan spontan och avkopplande. Jag har insett att det jag behöver för att må bra är att inte stressa ihjäl mig, inte fylla varje ledig sekund med aktiviteter utan kunna försjunka i Röda Korsets bokrum ett par timmar eller spontant ta en lunch med Kajsa. Den här påsken har varit som det bästa och för första gången ser jag verkligen fram emot att åka tillbaka till Stocket. Tack Jesus!

Speachless words

Jag mötte en blick idag och fick ett leende tillbaka. Ibland krävs det kanske inte långa samtal, hetsiga diskusioner och hårda ord. Ibland räcker det kanske med att låta tiden läka alla sår och att våga möta en blick från ett par ljusblå ögon som utan ord talar om att allt är bra. Att förlåta utan att ha fått alla svar. Att förlåta med ordlös kommunikation. Jag vet inte om det alltid är det bästa, men den här gången var det nog det I guess. Och mitt fridskonto ligger finally på plus.

Reclaim my name

Andas - ge mig frid.
Bönegrupp - be, men hör någon egentligen?
Cykel - hade varit fantastiskt fint att ha.
Drömmar - jag börjar tröttna.
Enkelhet - att leva så enkelt, och därför så svårt.
Framtid - ständiga samtalsämne, ständiga oro.
Glass - minst en om dagen.
Helgi - min nya kärlek http://www.myspace.com/helgijonsson
Ikon - är det värt en sommar på speed?
Jag - förbannade självcentrism.
Kallelse - är det inbillning, flykt eller fantasi?
Lakan - borde bytas men min svett känns hemtrevlig.
Mamma - skickade livets finaste mail.
Norge - hade varit som det bästa.
Omtanke - vill jag bli världsbäst på.
Promenera - varje morgon; jag, min Ipod och den där Gud.
Que? - ungefär så ja.
Relationer - Livselexir och lungcancer.
Sommar - I think I've lost it, den som skulle bli så bra.
Tacksamhet - ändå, ständigt, ständigt tacksam.
Utbildning - känns så rätt men ändå så fel.
Värk - min hals is killing me!
X - jag är en gnällspik.
Y - jag saknar mamma.
Z - att känna jord under fingrarna. Jag rensar dina rabatter gratis.
Åska - en längtan somehow.
Äventyr - ge mig!
Ömsa skinn - det är dags nu.

Something new

I wish it was, men det närmar sig 15/4 och Gud är lika tyst som trasiga väckarklocka. Jag skjuter på beslutet som om det vore en dödsdom och framtiden känns mer skrämmande än att vandra ensam hem genom Stockholmsnatten. Jag är besatt av tanken på att hitta tryggheten, om den nu ens går att finna. Jag vill på riktigt ge Stockholm en ny chans, ett år utan ett krossat hjärta och en sprucken folkhögskolebubbla i bagaget. Ett år då staden får ta mig med den storm jag hittills bara anat, ett år då smörgåsbordet står uppdukat och varje dag bjuder på nya gastronomiska upplevelser. Men kan det ens bli så? Är det värt ett försök trots att halva min bekantskapskrets flyr huvudstaden och mina närmaste vänner inte ämnar dra sig åt de kungliga breddgraderna? Kommer jag trivas ett år till, kommer det bli bättre, kommer jag ha någon att umgås med och framför allt; kommer jag hitta min trygghet och lycka?

Stockholm/Göteborg/Uppsala/Lund/Jönköping/Nässjö? Ge mig ett bra förslag så kanske det blir du som får avgöra min framtid. Bajs.

I en säng vid ett fönster

Min säng står så perfekt inklämd mellan två väggar, precis nedanför fönstret. Jag kan sitta vid båda ändarna, luta mig mot väggen och antingen titta mot Immanuelskyrkan eller Spårvagnshallarna. Varje morgon när jag vaknar ser jag direkt vad det är för väder genom mitt stora vackra fönster med handblåsta rutor och på fönsterkarmen följer jag mina påskliljors liv från lök till blomma. I högra hörnet står min älskade jordglob och sprider sitt lugna ljus när kvällarna blir mörka. Jag brukar ligga och titta på den, drömma mig bort till varmare breddgrader, färger och dofter. I vänstra hörnet huserar min "jag kan inte leva utan er"-boksamling. Min bibel, Lonley Planet "India", Erlend Loes "Maria & José", två trasiga vackra böcker från farmor och stugan, Paulo Coelhos "Vid floden Piedra", Niklas Piensohos "En för alla - Alla för en" och Wilfrid Stinissens andaktsbok . Mina två turkosa ljuslyktor och en fin plåtburk trängs med några halvdöda orkidéer från Hötorget som jag vårdar som mina barn. Eftersom jag älskar ljuset är gardiner bannlysta. I fönstret hänger istället två gamla ljuslyktor från Indiska, en barnmobil med elefanter och en bjällra med fåglar från Indien.

I'm not a girl... Not yet a woman

Klockan är strax efter halv nio och för andra morgonen i rad är jag uppstigen, morgonpromenerad, frukostäten och iordninggjord. Börjar ana någon slags ny positiv trend som jag faktiskt gillar! Ska strax till skolan för lite plugg, hemtenta-vecka it is om ni inte märkt det på tidigare melankoliska inlägg. (Hur smart är jag egentligen som lyssnar på Johans och min låt när jag är trött och stressad? Klart det känns, det kommer det nog alltid att göra på ett eller annat sätt. Pucko-Malin!) Är fortfarande hyfsat lugn över tentan även om jag knappt kan säga att jag har börjat. Väldigt typiskt mig att leva i någon slags drömvärld till sista dagen. Men ja, den får gå som den går, faktiskt så bryr jag mig inte särskilt hårt så länge jag klarar den. Kan bero på att vi på riktigt haft livets sämsta lärare ever. Jag vet inte vad det är för fel på lärarna på universitetet men undervisa är sannerligen inte deras cup of tea. Har kanske haft fyra av elva lärare som varit bra sen i höstas. Och den här gången är det verkligen katastrof.

Nope, skoldags nu. So long!

No One's Gonna Love you

It's looking like a limb torn off
Or altogether just taken apart
We're reeling through an endless fall
We are the ever-living ghost of what once was

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

And anything to make you smile
It is my better side of you to admire
But they should never take so long
Just to be over then back to another one

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

But someone,They could have warned you
When things start splitting at the seams and now
The whole thing's tumbling down
Things start splitting at the seams and now
If things start splitting at the seams and now,
It's tumbling down
Hard

Anything to make you smile
You are the ever-living ghost of what once was
I never want to hear you say
That you'd be better off
Or you liked it that way

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

But someone
They should have warned you
When things start splitting at the seams and now
The whole thing's tumbling down
Things start splitting at the seams and now
If things start splitting at the seams and now,
It's tumbling down
Hard

När ska mitt hjärta bli helt igen?

Småstadens förbannelse.

Kom på det nu. Det är faktiskt småstadens förbannelse, det jag skrev i förra inlägget. Att alla försvinner ut i världen åt olika håll och kanske skiljs åt för alltid. För Nässjö erbjuder ju ingen framtid på det sättet och funkar inte i längden för någon som vill upptäcka mer än Hotell Höglands bardisk. Jag är faktiskt galet avundsjuk på mina kära klasskamrater som är från Stockholm och har de flesta av sina vänner kvar i stan. Som kan spendera en fredagskväll med sitt gamla gäng utan att det innebär livets planering ett halvår i förväg eller sjunka ner framför TV:n med sin bästa vän utan att det innebär otaliga timmar på tåg och ett antal hundralappar i kostnad. Fuck it.

(All) by myself

Sitter och försöker knåpa ihop något hyfsat läsvärt till vår "tentagruppsträff" imorgon. Vuxna män(niskor) gör saker tillsammans, vilket även innebär att dela med sig av anteckningar och kunskap. Men såklart är jag sanslöst opepp, vilket säkerligen har en hel del med den sena tidpunkten att göra, sömnbrist och tentaångest i kombination med sedvanlig melankoli. Som sagt borde min blogg ha ett tidlås mellan 22.00 och 10.00.

Jag inser mer och mer att när det kommer till hösten är jag totalt ensam. Ensam på så vis att jag måste fatta mina egna beslut, beroende på vad JAG vill läsa och var JAG vill bo. Vilket jag alltså inte vet. Alls. Fram tills nu har jag förlitat mig på vänners lösa snack om att flytta hit eller dit och försökt anpassa mina beslut efter det, för om jag fick önska innerst inne så bor jag hellre i Arbrå med folk jag gillar än i Göteborg ensam. Men då jag inte är ensam om att vara förvirrad, då ingen egentligen vet eller vill fatta något beslut så får jag försöka gå på magkänsla och komma fram till den där djupt nergrävda skatten som kallas "min egna vilja".

För alla har sina liv, med sina vänner, sina drömmar, sina tankar, sina förhoppningar i sina städer. Och visst kan det vara en trygghet att flytta till en stad där man känner någon men jag kommer ändå vara ensam och behöva skapa mig ett eget liv. Och visst kan jag försöka övertala folk att flytta hit, eller följa efter någon till världens ände. Men då alla är så framtidsförvirrad så jag spyr på det så är det ingen idé att försöka planera och bygga upp drömmar. Fast fick jag önska så vore det fint om alla flyttade hit. Så kunde vi bo i massa kollektiv runt om i stan, upptäcka alla Stockholms pärlor, promenera längs alla vackra gator, gå på museum, fika på mysiga caféer, gå på teater, opera, balett, klubba runt och dansa tills gryningen, åka ut i naturen, kanske till havet och ibland ta en rejäl secondhand-runda på söder. Bara hänga och umgås med mina bästa 24/7. Och plugga något intressant så jag kan rädda världen sen såklart.

Okej, jag saknar er.