Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.

Är hemma i Stockholm igen. Om det nu någonsin blir hemma. Jag och Stockholm har ett väldigt stormigt förhållande, på gränsen till osunt skulle jag säga. . Eller så är det bara jag som är en sjusärdeles stormig själ. Vissa dagar blir jag alldeles genomlycklig av vår fantastiskt vackra huvudstad. Andra dagar känner jag mig som en liten lort, ensam i en stad snart fylld av två miljoner andra ensamma små lortar. Idag ligger jag någonstans mittemellan, melankolisk och lugn med ett ständigt stråk av sorg som slåss med den lilla gnutta harmoni jag tappert klamrar mig fast vid. Fortfarande tumlar jag runt i ett mörker men ljusglimtarna kommer tätare och tätare och tårarna följs allt oftare av skratt och leenden när gamla Farmor-minnen tränger igenom. Hon var en enda stor famn av kärlek, glädje, gudsförtröstan och frid och det känns fint att det är det jag får minnas.

Begravningen var så vacker den kunde bli, nära och kära som samlats för att ta farväl av en älskad och högt, högt skattad vän, syster, mamma, farmor, mormor. Kyrkoherden mindes henne som en vän som var full av omsorg och gudsfruktan, en kärleksfull, skämtsam men bestämd kvinna som levde för sina nära och sin Gud. Och känslan, eller mer förvissningen om att hon inte var där, om att kistan som stod där framme bara innehöll en kropp, ett jordiskt skal vars själ och ande hade hittat sitt slutliga hem, sin livsvandrings mål kändes så stark. Allt präglades så av hoppet om ett nytt liv, precis som farmor själv.

Resten av helgen fylldes med minnesstund, second-shop, släkt, Skärså, Söderhamn, minnen, umgänge, skratt och gråt. Ständig saknad men också den närhet och omsorg som följer i sorgens spår, att dela med sig av sin glädje och sorg, att bära varandra. Och jag kan inte låta bli att le vid tanken på vad farmor hade sagt, vad hon alltid skämtsamt sa så fort något hänt, från förlust i yatzy till tårar över förlorad vän: "Jag tar på mig det.".