So long, farewell, auf wiedersehen, adieu

So this is it. Nu packas de sista prylarna ihop på kära BJ och ikväll går flyttlasset till Finnberget. Känns riktigt sorgligt och jag är mer än tacksam för regnet även om det är opraktiskt som tusan. En solig dag hade inte funkat med min sinnesstämning alls, melankoli kräver en grå himmel. Det ska dock bli fantastiskt fint att flytta men just nu känns det mest vemodigt. Var sak har sin tid so to say så när jag har landat efter helgens farväl kommer jag säkerligen sjunga hyllningssånger till mitt nya crib. Jag är ju bevisligen en känslomässig jojo (yes, jag har kollat upp stavningen) vilket är både opraktiskt och spännande. Så tack kära BJ för det här året, tack kära kombos för att ni har stått ut med mig och tack mitt fantastiskt fina rum för att du har gjort mig så glad varje morgon!

A walk to remember

Jag vandrar Sveavägen bort och låter den kyliga höstluften svalka mitt brinnde hjärta. För varje steg klarnar tankarna och de lovsånger jag nynnar tyst för mig själv lugnar min stormande själ. Allt känns så lätt när den rationella sidan för en gångs skull får överrösta känslornas orkester och för kanske hundrade gången lovar jag mig själv att det ska hända oftare. Vid stadsbiblioteket viker jag upp mot Odenplan och snubblar nära nog in i ett gäng skräninga tonårsgrabbar, uppspelta över kvällens fotbollsmatch och lite runda under fötterna. Vi byter några ord som mest går ut på att "Nej, jag har inte sett matchen" och "Nej, jag vet ingen schysst efterfest i närheten".

Efter att ha guidat dem mot Stureplan fortsätter jag min kvällspromenad längs Odengatan, i gemytligt samspråk med mitt inre och Gud. Vi konstaterar att min förestående flytt är det bästa på länge och att vi borde spendera mer tid ihop. Att Klara borde skriva en instruktionsbok till mig och att det är tydligt att jag blir harmonisk av en strukturerad och planerad vardag. När jag närmar mig Vasaparken har jag raderat mig igenom telefonen och min molande värk i ryggslutet släpper. Ett lugn sprider sig längs med ryggraden, ut genom kroppen. Stegen bort mot St. Eriksplan blir fjäderlätta och jag inser att min månatliga dag som monster äntligen är till ända. På tunnelbanan ler jag mot de tre unga tjejerna som fnissande ler tillbaka. "Systerligt samförstånd" tänker jag och dansar mig hem från Rådmansgatan, varm av kärlek, omsorg och samtal och med en svag doft av rök som fastnat i min sjal.

Kill me

Att inte veta vad jag ska ha på sig när garderoben är en av de största i världshistorien ungefär. Det känns faktiskt inte riktigt friskt och ibland blir jag så trött på mig själv.

Jag har gått inunder stjärnor

Att upptäcka en fin klass på THS.
Att som vanligt glömma bort att äta när hjärnan går på högvarv.
Att inse att veckan är fullbokad intill minsta minut.
Att prata med en saknad Moa.
Att njuta av ett nystädat rum.
Att vara totalt förälskad i en jordglob från -57.
Att lyssna på musik som rör vid hjärtat.
Att sitta mittemot en gråhårig tant i frälsis-uniform och sakna farmor så att ögonen svämmar över.

Det är min dag på ett ungefär. Och det är nog bara att inse att jag aldrig helt kommer att förstå att hon är borta och att jag alltid alltid alltid kommer att sakna henne. Så jag samlar mina minnen i en bok, min saknad och min kärlek och bär hennes halsband närmast hjärtat. Och får leva i en salig förvissning om att hon är hemma nu och att jag, mycket tack vare henne, vandrar samma väg.

Come away with me

JAG OCH MIN ÄLSKLING SKA TILL KROATIEN! 14-21 Oktober gör Malin och Stina Kroatien mer än osäkert. Åh det kommer bli så himla fint och bra och roligt och ja, fantastiskt! Den här lördagen blir bara bättre och bättre.

Sun, sun, sun, here it comes.

Sitter på fönsterkarmen och låter höstsolens strålar värma min kalla arm. Att hoppas på så speciellt mycket färg vore lite väl fåfängt men en lätt solkysst arm är alltid trevligt. Blev en tidig morgon och jag har redan hunnit städa klart lägenheten inför kvällens begivenheter. 2,2 liter lingon ligger i en skål på bordet och väntar på att få sällskap av dagens kommande blåbärsskörd och imorgon blir det till att koka sylt. Igår spenderades kvällen framför Twilight och Johanna och jag satt som två fjortonåringar och suckade över Edwards och Bellas komplicerade kärlekshistoria samtidigt som vi trånade efter den förstnämnda. Nog för att Edward är det snyggaste jag sett på länge, men hela grejen att få bli lite småkär i en filmkaraktär är himla mysig. Och jag minns när mitt flickrum var fullt av Leonardo DiCaprios nuna, vilken följdes av Jim Morrisons och fram tills förra året, en affisch på OC gänget men bara för Seths skull. Nu har jag bara en cigarr-rökandes Torsten Flinck över sängen och nej, ingen direkt förälskelse där...

Förälskad är jag däremot i alla nya fina människor jag håller på att lära känna. Det är faktiskt (och jag vet att jag nyttjat det här uttrycket lite väl mycket) livets bästa att få upptäcka en ny person, som ett läsa en bra bok eller se en intressant film. Men som istället förhoppningsvis inte tar slut utan bara blir bättre och bättre. Tydligt bra!

Say you'll wait for me

Doften av jord har börjat kännas i luften och kylan är sådär lagom frisk som den är just nu, i början av hösten. Löven börjar onekligen gulna, förkylningen sitter som berget och alla fina är återigen utspridda över hela vårt avlånga land. Yes it is HÖST och det är nu den är som bäst tycker jag. Energin som lagrades under sommarmånaderna spritter i kroppen, effektiviteten, inspirationen och alla förhoppningar flödar och livet har fått någon slags nystart.

Det här kommer bli THE höst. Hösten då jag och Stina åker till varmare breddgrader, hösten då jag njuter av naturen, min stad och alla fina här. Hösten då jag åker till Umeå, Uppsala, Göteborg och Örebro. Hösten då jag dricker te långt in på nätterna, pluggar med Linus på THS och svänger mina slätrakade på dansgolven och Lindy Hop-lektionerna. Hösten då jag leker i lövhögar, spelar sällskapsspel och går långa promenader i Nacka naturreservat. Hösten då biosalongen är mitt andra hem och kyrkan likaså. Det här kommer bli en helt stunning höst hand i hand med Gud!

Vi två, 17 år

Idag ska jag städa mitt rum. När min hjärna är ett kaos finns det inget bättre än att plocka iordning och organisera det mer fysiska kaos som faktiskt råder i min lila lilla kammare. När förvirringen äter upp mig är den bästa medicinen helt klart strumpsortering!

Jag har börjat fundera på journalist igen. Och ja, jag har precis hoppat på en tvåårig utbildning men samtidigt kanske jag har varit för hård mot mig själv. Ända sedan jag var liten och drömde om att jobba på Dagen har journalistyrket legat närmast mitt hjärta. Under gymnasietiden hägrade JMK i Göteborg och senare dess namne i Stockholm. Men sen kom tvivlen. Tvivlen på min talang, på om jag egentligen kan skriva annat än pladdriga blogginlägg om känslor hit och känslor dit. Jag tappade fokus och motivation, rädslan att hamna på en småstadstidning a la Smålandstidningen var mer än avskräckande och målet blev alldeles för suddigt för att orka kämpa mot. Men så i natt när jag låg och snurrade på min jordglob och kände Indienlängtan som en varm klump i magen insåg jag att min dröm lever i allra högsta grad. Och den här gången ska jag kämpa lite för den, hitta tillbaka till min barnsliga optimism och våga satsa på det jag faktiskt vill. Vara sådär fruktansvärt tjurskallig och envis som jag ocharmigt nog faktiskt är. Och då tror jag faktiskt att det kommer att gå hur bra som helst!

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Kom precis hem efter en promenad i den någorlunda tysta Stockholmsnatten. Behövde en stund med mig själv och Gud, gråta av mig lite, skälla, svära men framförallt tacka. Och tänka. Ordna upp tankarna, arkivera gammalt skräp, radera onödig info och ovälkomna känslor från hårddisken och ja, köra en virusscan av bara farten. Det är skönt att rensa lite, att ryta till åt sig själv och tänka efter före för en gångs skull.

Fick en släng av familjesaknad såhär vid läggdags och är inte det på riktigt det bästa? Att ha en fantastisk familj som man får sakna och älska. Sen är jag nog faktiskt en ganska jobbig familjemedlem när det kommer till kritan. Envis som få i kombination med tydligt egoistiska lillasysterdrag och en rejäl dos mellanbarn, vilken sägs vara självständig, fantasifull, visionär, kreativ, temperamentsfull och slarvig. Som tur är är min familj väldigt förstående och vana vid mina utbrott, infall och tusentals idéer som aldrig förverkligas. De är de personer som jag kan vara mig själv med till 100%, som jag kan krypa upp i knät på, som jag kan få vara liten med. Och det är något jag älskar. Att få bli åtta igen, att få skala av alla lager av förstånd och mognad som hämmar och begränsar. Istället busar jag med bror min, har matkrig och blir nattad av fina föräldrar. Ikväll får jag dock krypa till kojs alldeles själv, nattad av bästa Håkan och drömma om vårt kollektiv där jag ska bo med mina bästa tjejer, gömda flyktingar och kids på glid. Familj som familj, det skulle bli klockers!

Nu kan du få mig så lätt

Ligger kvar i sängen med ett halsont som inte är av denna värld och ögon som rinner värre än Glupafallet. (Niagara är fortfarande överlägset, tack och lov!) Var kanske lite väl lättklädd igår men bara ben kan vara mitt bästa och det är så somrigt! Jag vägrar lite tjurskalligt att inse att sommaren snart är slut, nu när den äntligen blivit så fin...

Som grädde på moset blev den här helgen top notch med Håkan på Grönan. Alltså Håkan... Om jag måste välja den artist som betytt mest i livet är valet inte särskilt svårt. Från min störtförälskelse som fjortonåring, till otalet konserter med Emma. Ett par signerade Converse som bars med stolthet tills de bokstavligt talat föll sönder, till i fredags på Grönan. Hans texter går fortfarande rakt in i hjärtat och ingen kan skriva om kärlek, tonårsångest, ungdomsförvirring och lycka som Håkan! Han sätter ord på mina känslor och varje textrad känns som om den kunde varit skriven av mig själv. Ni vet det där man brukar säga, att livet paserar revy när man är med om en olycka eller så? Precis så var det i fredags. Hela min tonårstid dansade förbi och jag kunde verkligen känna med mitt femtonåriga jag som låg olycklig på sängen och lyssnade på "Jag var bara inte gjord för dessa dar" eller dansade benen av sig till "Ramlar" och "Känn ingen sorg". Och texterna satt fortfarande kvar så nej, jag kan nog inte bara skylla min förkylning på de bara benen. Två timmars allsång och skrikande sätter nog också sina spår. Men det var så värt det och Håkan, nu kan du få mig så lätt!

Städa, städa varje fredag

Hejdå!

Har som en städdag idag. Mitt rum, ja mitt rum... Det fanns faktiskt inte ord att beskriva kaoset som rådde och jag är långt ifrån klar men nu är golvet i alla fall framkomligt och mina klädberg ligger invikta i garderoben. Klädberg alltså, återigen vill jag ge mig själv köpstop i ett liv eller två. I himlen behöver vi nog i och för sig inte tänka på hösttrender och vårmode men finns det inga loppisar blir jag nog nästan besviken! Snart kommer Johan förbi med lyxfrulle som tack för att jag vattnar hans blomma och tar hand om hans post när han surfar i Portugal. Jag är inte alls avundsjuk...

It's magic

Lever i ett dubbelt universum för tilfället. Efter snart två plöjda Twilight-böcker och ett Harry Potter-marathon känns det som om magi är lika naturligt som trafikbruset från Birger Jarlsgatan. Och det känns faktiskt ganska spännande att i alla fall ett par dagar få förvänta sig det vanligtvis mest otroliga. Sen att Edward är något av det snyggaste, ja det gör ju tanken på vampyrer förhållandevis angenäm.

Har haft en fin kväll med bästaste Renfjäll på bio och sen Café 60. Med ett strilande regnväder utanför fönstret delade vi glädje, sorg och som alltid kärlek. Det är fantastiskt fint att få ha någon så nära som jag verkligen kan berätta allt för. Vi två är på många vis de mest olika man kan tänka sig men ändå tror jag det finns få som begriper sig på mig så bra och som verkligen förstår mig, mina känslor och allt dumt jag gör titt som tätt!

Igår började jag för övrigt som scoutledare i Immanuelskyrkan. Jag vet inte riktigt hur genomtänkt och vettigt det egentligen var men att få hänga med Lisa och mysiga kids en kväll i veckan kan ju faktiskt inte bli fel. Sen att jag lika envist som tioåriga Oskar skulle rita klart mitt scoutschema är en sida jag kanske borde jobba med. Jag har dock aldrig hävdat att jag är särskilt mogen men det är ju som ni alla vet faktiskt lite av min charm och anledningen till att ni gillar mig!

It takes three

Ja, jag är troligtvis Sveriges enda 23-åring som behöver kika i ICAs rutiga kokbok när jag ska koka potatis. Tydligt min bästis i köket! Och allt under ständigt övervakande av Jesus, precis som det bör vara. It takes three baby!