Sex on fire

Jag älskar långa ljusa Stockholmsnätter. Jag älskar att dansa mig trött under bar himmel. Jag älskar solbrända armar, kvällspromenader, parkhäng och uteserveringar. Jag älskar skärgården, havet, Observatorielunden och Humlan. Jag älskar att gå Strandvägen bort och runda Djurgården. Jag älskar att morgonjogga i Lill-Jansskogen, att slåss mot myggen på kvällspromenader i solnedgången. Jag älskar att vandra hemåt i gryningen och lyssna till fåglarnas morgonserenad. Stockholm, Stockholm stad i världen.

Is always on my mind

Jag har en tendens att bli besatt, eller ja någorlunda insnöad på personer, saker, problem och projekt. I vissa fall ligger nog besatt snäppet närmre sanningen trots allt. Men hur tusan gör man för att komma ur det? Jag skulle kunna göra mycket kan jag lova, för att bli av med de ettrigt snurrande tankarna som bara snor enerigi, tid och hjärnkapacitet. Ikväll kan du få mig så lätt och ja, skjut mig.

In the light

Min dag är en mix av Dc Talk och EMD. Ungefär som jag själv. What if I stumble och Jenny let me love you. Har haft en intensiv vecka, liksom sugit ur musten ur Stocket och det är fortfarande one week to go. Vårrus, Stureplan, söderhäng, fikor, jobb, skola, ett otal telefonsamtal och en och annan överraskning. Nu styrs sommaren upp och den komer bli sjusärdeles! Men inget skulle vara möjligt utan Gud. På riktigt är han det som får min värld att funka. All time high.

Tomorrow tomorrow, I love you, tomorrow.

Att gå ut klockan kvart över tolv och förhoppningsvis dansa till fem. Ja tack.

Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.

Är hemma i Stockholm igen. Om det nu någonsin blir hemma. Jag och Stockholm har ett väldigt stormigt förhållande, på gränsen till osunt skulle jag säga. . Eller så är det bara jag som är en sjusärdeles stormig själ. Vissa dagar blir jag alldeles genomlycklig av vår fantastiskt vackra huvudstad. Andra dagar känner jag mig som en liten lort, ensam i en stad snart fylld av två miljoner andra ensamma små lortar. Idag ligger jag någonstans mittemellan, melankolisk och lugn med ett ständigt stråk av sorg som slåss med den lilla gnutta harmoni jag tappert klamrar mig fast vid. Fortfarande tumlar jag runt i ett mörker men ljusglimtarna kommer tätare och tätare och tårarna följs allt oftare av skratt och leenden när gamla Farmor-minnen tränger igenom. Hon var en enda stor famn av kärlek, glädje, gudsförtröstan och frid och det känns fint att det är det jag får minnas.

Begravningen var så vacker den kunde bli, nära och kära som samlats för att ta farväl av en älskad och högt, högt skattad vän, syster, mamma, farmor, mormor. Kyrkoherden mindes henne som en vän som var full av omsorg och gudsfruktan, en kärleksfull, skämtsam men bestämd kvinna som levde för sina nära och sin Gud. Och känslan, eller mer förvissningen om att hon inte var där, om att kistan som stod där framme bara innehöll en kropp, ett jordiskt skal vars själ och ande hade hittat sitt slutliga hem, sin livsvandrings mål kändes så stark. Allt präglades så av hoppet om ett nytt liv, precis som farmor själv.

Resten av helgen fylldes med minnesstund, second-shop, släkt, Skärså, Söderhamn, minnen, umgänge, skratt och gråt. Ständig saknad men också den närhet och omsorg som följer i sorgens spår, att dela med sig av sin glädje och sorg, att bära varandra. Och jag kan inte låta bli att le vid tanken på vad farmor hade sagt, vad hon alltid skämtsamt sa så fort något hänt, från förlust i yatzy till tårar över förlorad vän: "Jag tar på mig det.".

Upp till kamp!

Det är faktiskt inte okej att representera ett politiskt parti under en EU-valsdebatt, iklädd en magkort tröja som blottar en tydlig bit mage. Och att sitta och fnissa, viska och le retfullt när ens motdebattanter anför sina politiska åsikter. Jag vet inte, men jag blev faktiskt riktigt besviken på den nivå vissa av partirepresentanterna visade vid Utrikespolitiska Föreningens EU-valsdebatt. KD:s Ella Bohlin skötte sig dock bra, lite torr men bra och riktigt vettiga åsikter om miljö, politik och människohandel. Hade bara varit fint om KD inte varit så himla höger! Likaså var Vänsterns representant Jens Holm skarp och genomtänkt i sina inlägg, dock satt jag konstant och störde mig på hans krage som bara var instoppad på ena sidan. Men mänskliga rättigheter, miljö och större insyn och bättre fördelning av EU:s budget gör att jag förlåter honom flera gånger om för denna miss!

Folkpartiets Fredrik Malm får den största bakläxan och även Sossarnas Ardalan Shekarabi var ganska så värdelös. Ignoranta, dissiga, otrevliga och hetsiga beiga män. Nej ingen bra kombo alls och folkpartiet borde verkligen skämmas för sin politik, då deras valarbetare meddelade mig att "miljön är inte en särskilt viktigt fråga för oss". QUE!? Sacramento Idioto! Moderaternas representant Anna-Maria Corazza Bildt var totalt obegriplig förutom att hon tjatade om att Moderaterna "är frihetspartiet" och hyllade det förträffliga EU. Miljöpartiet ligger mig som alltid varmt om hjärtat trots Zaida Cataláns brutala klädmiss och Junilistans Nils Lundgren var ett festligt inslag. Piratpartiets Christian Engström gjorde ett väldigt kompetent intryck och det finns mycket logik i deras politik. Centerns Lena Ek var lite småtrist och obegriplig men ganska käck i en centergrön scarf. Både Centern och Socialdemokraterna har dock tappat mycket förtroende hos mig på grund av den senaste tidens ideologivändningar och hyckleri (kärnkraften och Ipred). Sötast var absolut FI:s representant Kirsti Kolthoff som dagen till ära matchat sin outfit i FI:s ceriserosa nyans. Fin tant som jag blev så betagen i så jag lovade att lägga ut FI:s valsedlar i Nässjö om jag har möjlighet.

Det är hyfsat dött lopp mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna för mig. Någon som vill försöka övertyga?

KRYSTA!

Jag måste på riktigt ha livets roligaste, bästa, finaste hemgrupp. En helkväll hos Angelica med varma mackor, disskusioner om pastorsbeteckningen inom Pingst, Mariakult och att höra Guds röst. Som avslutning körde vi lite improvisationsteater, i sanning en fröjd! Tänk er själva, 8 tjejer som ska improvisera fram en dag på mödravårdcentralen, kan det bli annat än bra?! Jag vill vill vill vara gravid snart. Jag tror det är livets bästa, tänk en Elsa eller en Sixten i magen. Ja, jag har nog gett upp Bertil. Och Olivia och Oliver. Och Ronja och Birk. Och Barbie och Peter. Men först kanske det är dags att hitta den där mannen. Eller ta en sväng till Danmark. Det lär nog dröja X antal år iallafall, både med mannen och barnen. (Vilket i och för sig känns bra, att skaffa barn nu hade inte varit klockish precis.) Men att gå runt med en kudde innanför tröjan ibland, ja det är faktiskt riktigt harmoniskt!

Jag kommer som jag är

Misslyckad körkonsert blev fint vänhäng på Beteltak. Nu värms iskalla fötter med vetekudde och en sorgsen själ fröjdar sig i ett hav av minnen. Håret borde tvättas, en vecka sen sist, eller två? Imorgon väntar skola, kraven har byggt en mur kring min vilja och jag får svälja solskens längtan och undergivet möta min överman. EU-valsdebatt blir ett välkommet avbrott, den som inte röstar är en liten lort. Sill och potatis till middag, kylskåpet gapar lika tomt som plånboken men "Jesus ägde ingenting".

Jag har börjat tro på mig själv, ensam är stark i goda vänners lag. Vänner is the shit so to say och familjen är mitt livselexir. Dagboken är bannlyst, tankarna snurrar för fort i dess närhet. Jag värjer mig från orden som biter sig fast och förvirrar. Jag vet inte vad jag vill, men jag måste klara det själv, klara mig själv. Jag behöver ingen ny trygghet, jag behöver tryggheten i mig själv. Att det ska vara så svårt att växa upp. Våren gör mig yr av känslor. Jag bävar inför fredag, kommer varken kunna hålla tårar eller toner. Men min sång är från hjärtat, nu som då.

"Jag vill vara här, i ditt ansiktes ljus. Låt mig präglas och bli en bild av dig"

Nothing but blue sky

"Ligger på lånad säng, lånade lakan.
Älskad vän huserar i badrummet,
klipper hår och nynnar godmodigt.
Att bara vara, tillsammans.

Lakanen är vita med struktur,
doftar nytvättat och sömn.
Nakna ben som kliar, trötta fötter.
En schlagerkväll är förbi, Norge vann.

Sex nyköpta böcker doftar av ett långt liv,
veckade blad, "Anna-Maj 1972".
Ponnyklubben, blev någon någonsin medlem?
Och hur gjorde man om böckerna att fylla i
inte räckte till?

Tankar snurrar, skratten från fredagskvällen
ringer i öronen.
Vi känner varann, bättre än vi känner oss själva?
Materialistisk, ordningsam, idealist?
Återkommande minnen från landet i öst.

Sen trängdes vi i den stora sängen.
En lång, en kort och jag.
Bara ben och rentvättade ansikten,
naturlig vänskap utan något att dölja.
Det lösta sodukot ligger på soffbordet.
Tillsammans klarar vi allt, även den svåra nivån."

Ni är mina bästa.

Små stunder av lycka

När dagen känns som gråast och världen bara faller ihop finns det ändå små stunder av lycka. Stunder som är så värdefulla och ger så mycket glädje trots att de är så vardagliga, eller kanske just därför. De ger trygghet mitt i en stormig vardag och lyser upp mitt i mörkret, som vårsolen lyste över Riddarfjärden när jag åkte förbi i bussen på väg till Ellie och Linus. Och Ellie och Linus i sig, att få besöka deras otroligt mysiga, lilla lilla lägenhet med dess vidunderliga utsikt över världens vackraste stad. Att få äta mig mätt på gott bröd, cheesecake och dricka te i goda vänners lag. Vänner som är min hemgrupp, som jag känner mig så trygg och hemma med och verkligen kan prata med. Som lyssnar, förstår och ber. Som skrattar, kivas och disskuterar. Att gå hem genom ett vårvarmt Stockholm, endast i en tunn kavaj med upprullade ärmar, utan att frysa och under tiden prata med en fin kompis. Att få telefonsamtal fulla med kärlek och att slutligen få sjunka ner i min mjuka säng, njuta av att ha Stockholms mysigaste rum och ropa godnatt till Sandra innan drömmarna sveper bort mig.

Långa nätter

Är trött och ofokuserad. Känner mig sjuk och hängig, gråtfärdig och uppsvullen. Som om jag hade ett extra lager Malin utanpå mig själv. Har duschat men det försvinner inte. Det är inte som smuts utan bara en slags distans till världen som lagt sig som ett skyddande skal utanpå mitt vanliga jag. Tankarna på farmor kom tillbaka imorse när jag vaknade så jag drog täcket över huvudet och somnade bort från världen ett par timmar. Och nu är jag liksom bortdomnad. Tom. Orkar inte ta tag i något trots att högen med "måsten" är lika hög som Babels torn. Om det nu var särskilt högt. Jag borde äta men är inte hungrig. Vill bara försvinna in i mig själv igen, eller ännu hellre in i någon annans värld. En värld där livet är ljust och lätt, där våren är en grön sommaräng av lycka och där solstrålarna dansar i den krispiga, väldoftande vårluften. Istället känns det som om jag pressas ihop. Världen känns för tung för att orka bära och jag pressas ner, får inte tillräckligt med luft, huvudet spränger och halsen är ett sår.

Helgen var så fin. Plantering med mor och bror, loppis med vackra vänner, häng med min älskade barndomsvän, dans tills benen värkte och sen promenad hem genom Stockholmsnatten. Vid femsnåret, precis när solen börjar kika fram och fåglarna sjöng som vackrast kände mig någorlunda hel igen. Var det en verklighetsflykt eller är det en verklighetsflykt jag lever i just nu?

Det finns en väg

Det regnar igen. Det känns som om det har regnat konstant sedan i måndags, men jag kan ha fel. Dagarna som har gått ligger höljda i en tjock dimma och jag antar att det är mitt psykes sätt att hantera det som varit. Jag känner mig fortfarande tom och tårarna rinner titt som tätt men samtal, kramar och all omtänksamhet har börjat vända upp mig på rätt köl igen. Jag kan fortfarande inte förstå och jag antar att det kommer att ta ett tag innan min hjärna kopplar att nej, du kan inte ringa farmor längre.

Försöker samla alla minnen i en bok. Jag och David skrattar åt det som varit, hennes egenheter och ständiga skämt som hon drog minst 5 gånger varje besök. "Die, der, das. Die gick bra, der gick bra men på dass blev jag sittande" ja hon kunde hon, min söta farmor. Har hennes stora, rosa tröja på mig. Det känns tryggt på något vis, som att en liten del är kvar hos mig. Och det är det ju trots allt. Hon lever vidare i mitt minne, i alla kort, brev och tusentals saker som trängs i hennes hus. Ja, vi var ganska lika vi två, köpte och samlade och slängde ytterst sällan, "för det kan ju vara bra att ha".

Hon är hos Gud nu, den Gud hon sjöng om på stan iklädd sin arméuniform. Den Gud hon trodde på så sant och visst. Min senaste spotify-lista är full av "Pelle Karlsson". "Guldgrävarsång" och alla tänkbara läsarsånger. Och när de sjunger starkt och glatt hör jag hennes vackra gamla röst klämma i för full hals. Hon är hemma nu, vi ses igen.

Befodrad till härligheten

ELSA LINNEA MARGARETA ELISABET NILSSON

1920-08-20 - 2009-05-04

Älskade farmor. Jag saknar dig så mitt hjärta brister. Du skulle ju aldrig dö, hur skulle du kunna gör det?! Du var ju min farmor. Min farmor med 72 kjolar. Som älskade sitt Frälsningsarmén, sitt Norrland, sin balkong när vårsolen tittade fram. Som hade spännnade saker i varje hörn i sitt stora, stora hus och kunde berätta dråpliga historier om sin barndom. Som alltid skrattade när jag berättade om mina senaste second-fynd och avskydde att förlora i Yatzy och Kinaschack. Min farmor som jag kunde krypa upp hos när jag var ledsen och som skrattade bort mina sorger. Det går liksom inte att förstå, men hon har fått komma hem nu. Hon har blivit befodrad till härligheten och fått gå in genom pärleporten.

Jag älskar dig jajmoj.