Det finns en väg

Det regnar igen. Det känns som om det har regnat konstant sedan i måndags, men jag kan ha fel. Dagarna som har gått ligger höljda i en tjock dimma och jag antar att det är mitt psykes sätt att hantera det som varit. Jag känner mig fortfarande tom och tårarna rinner titt som tätt men samtal, kramar och all omtänksamhet har börjat vända upp mig på rätt köl igen. Jag kan fortfarande inte förstå och jag antar att det kommer att ta ett tag innan min hjärna kopplar att nej, du kan inte ringa farmor längre.

Försöker samla alla minnen i en bok. Jag och David skrattar åt det som varit, hennes egenheter och ständiga skämt som hon drog minst 5 gånger varje besök. "Die, der, das. Die gick bra, der gick bra men på dass blev jag sittande" ja hon kunde hon, min söta farmor. Har hennes stora, rosa tröja på mig. Det känns tryggt på något vis, som att en liten del är kvar hos mig. Och det är det ju trots allt. Hon lever vidare i mitt minne, i alla kort, brev och tusentals saker som trängs i hennes hus. Ja, vi var ganska lika vi två, köpte och samlade och slängde ytterst sällan, "för det kan ju vara bra att ha".

Hon är hos Gud nu, den Gud hon sjöng om på stan iklädd sin arméuniform. Den Gud hon trodde på så sant och visst. Min senaste spotify-lista är full av "Pelle Karlsson". "Guldgrävarsång" och alla tänkbara läsarsånger. Och när de sjunger starkt och glatt hör jag hennes vackra gamla röst klämma i för full hals. Hon är hemma nu, vi ses igen.