Är trött och ofokuserad. Känner mig sjuk och hängig, gråtfärdig och uppsvullen. Som om jag hade ett extra lager Malin utanpå mig själv. Har duschat men det försvinner inte. Det är inte som smuts utan bara en slags distans till världen som lagt sig som ett skyddande skal utanpå mitt vanliga jag. Tankarna på farmor kom tillbaka imorse när jag vaknade så jag drog täcket över huvudet och somnade bort från världen ett par timmar. Och nu är jag liksom bortdomnad. Tom. Orkar inte ta tag i något trots att högen med "måsten" är lika hög som Babels torn. Om det nu var särskilt högt. Jag borde äta men är inte hungrig. Vill bara försvinna in i mig själv igen, eller ännu hellre in i någon annans värld. En värld där livet är ljust och lätt, där våren är en grön sommaräng av lycka och där solstrålarna dansar i den krispiga, väldoftande vårluften. Istället känns det som om jag pressas ihop. Världen känns för tung för att orka bära och jag pressas ner, får inte tillräckligt med luft, huvudet spränger och halsen är ett sår.
Helgen var så fin. Plantering med mor och bror, loppis med vackra vänner, häng med min älskade barndomsvän, dans tills benen värkte och sen promenad hem genom Stockholmsnatten. Vid femsnåret, precis när solen börjar kika fram och fåglarna sjöng som vackrast kände mig någorlunda hel igen. Var det en verklighetsflykt eller är det en verklighetsflykt jag lever i just nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Malin,
du finns i mina tankar!
gör allt det du behöver göra, strunta i alla måsten, i alla fall för någon/några dagar.
Gumman, det kommer bli bättre. Skriv av dig, det är bra. Få ur sig allt. Slappna av lite vännen, ibland måste man bara få vara lite suddig och lägga måstena på hyllan. Jag tänker på dig och tycker om dig. Goding... Megalååååååååångkram*
det där känns precis som jag. precis som jag. min farmors begravning är om en vecka.
Skicka en kommentar