Impossible

Sitter hemma i Stockholm igen och den här gången kommer jag faktiskt bli kvar här ett tag. Skolan har tagit fart, SL-kortet är inhandlat, ikväll var det bönegrupp med mina bästa och imorgon börjar jag och Susanne dansa Lindy Hop. På onsdag ska jag visst börja som scoutledare och nej det är inte ett skämt, men Lisa är mitt stöd och ska återuppväcka scouten i mig. Har haft som de bästa dagarna hemma också med en Visingsö-utflyckt med mina gullungar Kajsa, Klara och Stina, grill hos bästaste Malin och framförallt min älskade systers bröllop. Ja ni märker ju hur adjektiven flödar, livet är himla fint just nu!

Jag mår oförskämt bra och har som grädde på moset bakat livets godaste bröd. Eftersom det är sådär "smälter i munnen"-gott tänkte jag dela med mig av receptet:

"Emelie Bergs Bröd"

8 dl yoghurt/fil

1l mjöl av alla de slag

4dl havregryn

1dl linfrön

1dl solrosfrön

2dl hackade valnötter

1dl sirap

4tsk bikarbonat

lite salt

1dl russin

1dl torkade aprikoser

Grädda på 200'C i 60 minuter.

Call my name

Redan när jag var liten tyckte jag att Nilsson var det tråkigaste efternamnet denna värld skådat. När jag sedan fick höra att farmors flicknamn var Emmoth och att det antingen härstammade från en engelsk adelsman eller möjligtvis en förrymd engelsk mördare kändes det givet att jag skulle byta så fort jag fick möjlighet. Från början tänkte jag att det skulle bli när jag stod framme i kyrkan och sa ja till någon trevlig karl men när farmor gick bort i våras bestämde sig jag, min kära syster och vår fina kusin oss för att det var dags. Farmor var en av de viktigaste människorna i mitt liv och att bära hennes efternamn känns så himla bra och rätt, trots att det ändå är ganska läskigt att läsa sitt nya namn på Telia-räkningen. (Den är ganska läskig den också!). Så när Jenny och Daniel skred till altaret i lördags var det inte bara hon som blev Jenny (Johnsson) Emmoth utan vi hakade på. Så Malin Christina Linnea Emmoth it is och kommer så vara, ja för alltid troligtvis!

Men bara om min älskade väntar

Igår började jag på Teologiska Högskolan i Stockholm. I två år ska jag tydligen läsa Mänskliga Rättigheter och ja, det känns onekligen väldigt bra. Dock är jag hyfsat skrämd av tanken på att de kommande två åren är planerade redan nu, det är så olikt mig som något kan bli!

Gårdagen var spännande på alla vis! Nya (ärvd från farmor men ändå) skolväskan var packad sen kvällen innan och bästa kombon Sandra hade sponsrat med et sprillans nytt kollegieblock. Tog tunnelbanan i god tid och mötte upp min kära vapendragare från IR, fina Linnea så vi kunde ha sällis till skolan. Väl framme fick vi registrera oss och tvåorna tjoade av glädje över att se varandra efter ett långt sommarlov. Dagen inleddes med en gemensam samling där rektorn höll ett inspirerande tal om att vi skulle hissa våra segel och segla med i kunskapens vind. Alla lärare kom fram och presenterade sig och en representant från vardera utbildning hälsade oss nya elever välkomna.

Alla var smått lyriska över denna "fantastiska skola" som visst skulle ha en "helt fantastisk gemenskap" och jag och Linnea fnissade lite där vi satt. Kontrasterna till den skola vi började förra hösten var nämligen slående då den introduktionsdagen bestod av en sur och stirrig Örjan som visade overhead på overhead om framtiden inom IR samt idrottssällskapets ordförande som stressade runt ett par minuter om vi "eventuellt ville engagera oss". Men det bästa på hela gårdagen var nog ändå musiken. En duktig gosse vid namn Arvid framförde två helt galet otippade stycken: "Sverige" av Kent och "Bara om min älskade väntar", Nationalteaterns Dylan-cover.

Folkis-känslan var enorm och när skolan sen bjöd på bullfika a la Liljet och vi skulle presentera oss själva, sittandes i en ring, så insåg jag att jag nog blivit lite småkär. Och THS - jag tror vi kommer funka bra ihop!

Behind the drapes

Har suttit instängd på mitt flickrum ett par dagar nu och arbetat frenetiskt med diverse trycksaker till det stundande bröllopet. Då det mesta av mitt bohag är medflyttat till hufvudstaden och internätet endast funkar nere i datorrummet blir mina pauser rena upptäcksfärderna i gamla, glömda och gömda minnen. Till tonerna av nyupptäckta iTunes har jag läst gamla dagböcker, sorterat mina klistermärken och förundrats över all "skit" jag bevisligen har tyckt varit värd att spara. Det är gulligt trots allt och jag önskar att jag hade kunnat träffa mig själv som den busiga, envisa 5-åringen, den 8-åriga läslusen eller 13-åringen som livskrisade och gömde barbiedockorna under sängen.

När jag ser tillbaka inser jag att förvirring och velighet tydligt har varit den rödaste tråden i min livsväv och vid en ålder av 23 sitter jag givetvis med en höst lika oviss som om Djurgården håller sig kvar över sträcket. På ett sätt är det skönt, på ett sätt väldigt, väldigt frustrerande. Så därför passar det sig alldeles ypperligt att krypa upp i min vita, svarvade barnsäng, med tidernas absolut bästa album ur högtalarna och drömma mig bort till en bus på väg till Goa, natten då jag upptäckte Mew och blev kär i Indien. För kanske ändå, är det där mina svar finns.

Det finns knappt ord för hur bra det är.

Coming down cold

Suck.

Calleth You, Cometh I

Jag sitter på det typiskt medelsvenska småstadsfiket i min typiskt medelsvenska hemstad. Sommarmöbler från IKEA har placerats i grupper på trottoaren utanför för att skapa en trevlig uteservering. Dock ligger fiket utmed citys mest trafikerade gata och sommarkänslan eller måhända storstadskänslan personalen vill försöka uppnå är i det närmaste obefintlig. Ändå sitter vi där, bland betonghusen och lyssnar på trafikens oväsen en halvmeter bort.

Vi sitter ganska nära varandra hon och jag. Våra bord står bredvid varandra och flyttade jag bara min stol en meter så skulle vi sitta vid samma bord, tillsammans. Istället sitter vi på var sitt håll och kastar förstulna blickar på varandra. Vi borde vara i samma ålder men ungefär där slutar alla likheter, om man nu vill se det så.

Hon är helt klädd i svart trots att värmen är tryckande och solens strålar snarast plågsamma. Från de svarta skinnskorna upp till slöjan som täcker hennes hår, är det enda som syns ett chokladbrunt ansikte med en skrattande mun och glittrande bruna ögon. Svetten blänker på hennes panna där hon sitter med tre små barn som ideligen spiller saft och trillar av stolarna. Antagligen är de hennes egna och hon har fullt upp med att trösta, banna och torka kladdiga munnar.

När jag sitter där och brottas med mina fördomar om kvinnoförtryck, fundamentalism och parasitering på samhället, börjar jag plötsligt fundera på hur hon ser på mig. En ensam tjej med det blonda, rufsiga håret uppsatt i en slarvig knut och ett urringat, ganska genomskinligt linne som inte lämnar överdrivet mycket åt fantasin. Jeansskjortsen är korta och trasiga, dessutom uppvikta och de slitna, vita tygskorna är inte så vita längre. Vad representerar jag, vilka ideal ger jag uttryck för? Vilka modebloggar har inflytande i mitt liv? vad sänder jag ut för signaler och vem av oss är egentligen fri?

Jag skulle vilja prata med henne, be henne berätta om sig själv, sitt liv och hur det är att flytta från en för mig exotisk plats till en genomtråkig, medelsvensk småstad. Jag skulle vilja höra om hennes drömmar, hennes förväntningar och tankar om livet. Skratta åt våra likheter och förundras och fascineras över det som skiljer oss åt. Istället sitter vi där, på var sin stol, vid var sitt bord med bara en meter mellan oss. En meter som lika gärna kunde varit tusen. Begränsade av fördomar som jag, eller kanske vi båda, grundar på en yta. En yta som vi i grund och botten nog inte valt själva men som ändå är så svår att bortse ifrån, att se bakom.

Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med det här. Mer än att jag ibland önskar att det vore lättare. Lättare att våga ta kontakt, våga gå över den där osynliga gränsen och säga hej.

Gothenburg, I come back to you

Sitter i "Smithska palatset" i Fiskebäck, med mitt livs kärlek i knät. "Smithska palatset" är min älskade systers nyrenoverade radhus och mitt livs kärlek är Caleb, världens bästa och finaste katt. Fråga mig inte vad som hänt, men på något vis har jag släppt sargen och börjat gilla djur. Eller snarare ett djur. En katt som är kelsjuk som få, som pussas och gosar och är det sötaste jag vet. Gullekatt! Ja ni märker ju, nästan så jag blir orolig över min förändring! Förutom någon form av mentalt förfall så har helgen även innehållit namnbyte, möhippa för systra mi, "Way out west" med bästa paret och fukost med bästisarna i Haga. Totaly lovely!

I'm wide awake, it's morning

Jag är i Stockholm ett par dagar nu och avnjuter storstadens fröjder. Hittills har det varit mer än fullt upp då second hand-rundor, fikor, luncher och häng avlöst varandra. Totaly Lovely! Har lyckats med bedriften att hitta THE KLÄNNING till systra mis bröllop och att måla om Avlis köksfönster, stående på fönsterkarmen utan att trilla ut. Imorgon blir det skojakt, jobb och förhoppningsvis en eller ett par dejter till innan det bär av till Götet och Way out West. Gud vet när jag kommer tillbaka till huvfudstaden så det gäller att njuta till tusen.

Stockholm tar andan ur mig gång på gång och det finns så mycket kvar att uppleva, göra, se, känna, smaka och lukta på. En genomregning onsdag i juli, satt jag i en bil på en parkeringsplats i Borås och kände mig lika mulen som himlen utanför. Tårarna rann i takt med regnet och klumpen i halsen var lika tung som den fuktiga luften. Då skrev jag ner mina höstdrömmar för att släppa in lite förväntan och förhopning i allt det mörka och dystra och den listan bär jag med mig, renskriven i min kalender. Jag blir som lycklig bara av att titta på den, som att hälften är vunnet bara av att läsa "koka blåbärssylt" och "teater på Dramaten". Den här hösten kommer bli sjusärdeles bra, det känns ända in i märgen!

Those words

I fem dagar har jag bett en bön. I fem dagar har jag gråtit ut den, skrattat med den och rabblat den som ett mantra, fyrtioen knutar på mitt radband - AMEN. I fem dagar har jag haft fyra ord på mitt hjärta, ord som jag ömsom avskytt ömsom fäst mitt liv vid. Ord som är det svåraste men också det enda som jag kan be just nu:

Låt din vilja ske.

En vacker död stad

Har precis varit på en tidsresa fyra år tillbaka i tiden, bildligt talat i alla fall. Besökte nämligen mitt kära gamla Brinell, gymnasieskolan där jag plågades, frodades och fröjdades under tre fantastiska år tillsammans med mina finfina vapendragare. Det är alltså FYRA år sen jag rusade ut genom stora dörren, ut i "friheten", ut i ösregnet och skogen av paraplyer, ut för att aldrig mer komma tillbaka som Malin Nilsson i SPA0205. Craziness! Men så fort jag kom innanför portarna idag så vällde alla minnen över mig och det kändes som om det var igår jag tjafsade med Mattias och Samuel längst bort i Teknikdelen. Den första jag springer in i är vår gamla rektor och när jag kilar korridorerna fram stöter jag på hur många gamla lärare som helst som vill prata och fråga vad jag gör nu för tiden. Ska jag se det som en merit, komplimang eller skämmas över att de kommer ihåg mig?! Var tvungen att gå in i Inas café och sitta en stund vid de slitna träborden, titta ut över den tomma lokalen och le mot MITT skåp, 321, längst bort vid glasburen. Alla lektioner som skolkades bort med chokladbollar och försök till kaffedrickande där. Alla försök att spana in MP3 och farmförallt en viss ung herr Anemyr, alla djupa samtal, "kast med papperstuss i urringning" och kramar. Biblioteket låg alldeles tyst på våningen över och jag saknade Fia och Jossan så in i den. Fia som alltid räddade mig och Jossan när vi inte hade gjort läxorna... Vilket var lite för ofta! Tydlig nostalgi ändå och himla fint att få resa tillbaka för en stund!