Calleth You, Cometh I

Jag sitter på det typiskt medelsvenska småstadsfiket i min typiskt medelsvenska hemstad. Sommarmöbler från IKEA har placerats i grupper på trottoaren utanför för att skapa en trevlig uteservering. Dock ligger fiket utmed citys mest trafikerade gata och sommarkänslan eller måhända storstadskänslan personalen vill försöka uppnå är i det närmaste obefintlig. Ändå sitter vi där, bland betonghusen och lyssnar på trafikens oväsen en halvmeter bort.

Vi sitter ganska nära varandra hon och jag. Våra bord står bredvid varandra och flyttade jag bara min stol en meter så skulle vi sitta vid samma bord, tillsammans. Istället sitter vi på var sitt håll och kastar förstulna blickar på varandra. Vi borde vara i samma ålder men ungefär där slutar alla likheter, om man nu vill se det så.

Hon är helt klädd i svart trots att värmen är tryckande och solens strålar snarast plågsamma. Från de svarta skinnskorna upp till slöjan som täcker hennes hår, är det enda som syns ett chokladbrunt ansikte med en skrattande mun och glittrande bruna ögon. Svetten blänker på hennes panna där hon sitter med tre små barn som ideligen spiller saft och trillar av stolarna. Antagligen är de hennes egna och hon har fullt upp med att trösta, banna och torka kladdiga munnar.

När jag sitter där och brottas med mina fördomar om kvinnoförtryck, fundamentalism och parasitering på samhället, börjar jag plötsligt fundera på hur hon ser på mig. En ensam tjej med det blonda, rufsiga håret uppsatt i en slarvig knut och ett urringat, ganska genomskinligt linne som inte lämnar överdrivet mycket åt fantasin. Jeansskjortsen är korta och trasiga, dessutom uppvikta och de slitna, vita tygskorna är inte så vita längre. Vad representerar jag, vilka ideal ger jag uttryck för? Vilka modebloggar har inflytande i mitt liv? vad sänder jag ut för signaler och vem av oss är egentligen fri?

Jag skulle vilja prata med henne, be henne berätta om sig själv, sitt liv och hur det är att flytta från en för mig exotisk plats till en genomtråkig, medelsvensk småstad. Jag skulle vilja höra om hennes drömmar, hennes förväntningar och tankar om livet. Skratta åt våra likheter och förundras och fascineras över det som skiljer oss åt. Istället sitter vi där, på var sin stol, vid var sitt bord med bara en meter mellan oss. En meter som lika gärna kunde varit tusen. Begränsade av fördomar som jag, eller kanske vi båda, grundar på en yta. En yta som vi i grund och botten nog inte valt själva men som ändå är så svår att bortse ifrån, att se bakom.

Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med det här. Mer än att jag ibland önskar att det vore lättare. Lättare att våga ta kontakt, våga gå över den där osynliga gränsen och säga hej.