En vacker död stad

Har precis varit på en tidsresa fyra år tillbaka i tiden, bildligt talat i alla fall. Besökte nämligen mitt kära gamla Brinell, gymnasieskolan där jag plågades, frodades och fröjdades under tre fantastiska år tillsammans med mina finfina vapendragare. Det är alltså FYRA år sen jag rusade ut genom stora dörren, ut i "friheten", ut i ösregnet och skogen av paraplyer, ut för att aldrig mer komma tillbaka som Malin Nilsson i SPA0205. Craziness! Men så fort jag kom innanför portarna idag så vällde alla minnen över mig och det kändes som om det var igår jag tjafsade med Mattias och Samuel längst bort i Teknikdelen. Den första jag springer in i är vår gamla rektor och när jag kilar korridorerna fram stöter jag på hur många gamla lärare som helst som vill prata och fråga vad jag gör nu för tiden. Ska jag se det som en merit, komplimang eller skämmas över att de kommer ihåg mig?! Var tvungen att gå in i Inas café och sitta en stund vid de slitna träborden, titta ut över den tomma lokalen och le mot MITT skåp, 321, längst bort vid glasburen. Alla lektioner som skolkades bort med chokladbollar och försök till kaffedrickande där. Alla försök att spana in MP3 och farmförallt en viss ung herr Anemyr, alla djupa samtal, "kast med papperstuss i urringning" och kramar. Biblioteket låg alldeles tyst på våningen över och jag saknade Fia och Jossan så in i den. Fia som alltid räddade mig och Jossan när vi inte hade gjort läxorna... Vilket var lite för ofta! Tydlig nostalgi ändå och himla fint att få resa tillbaka för en stund!