Oroshjärta

Sitter vid vårt slitna köksbord, hemma fast ändå inte. De välkända lila köksväggarna, Jesus-tavlan på väggen och världens bästa lilla husliga Sandra knapprande på andra sidan, fönstersidan. Magen är full av en halv basilikaplanta, två "Mars"-glassar, mackor och soppa. Sippar på Sandras lemonad, syrligt och sött och biscottin doftar ljuvligt från ugnen. Mitt huvud har äntligan gett med sig och skänkt mig en stund av frid innan läggdags. Alla dagens "måsten" ska strax samlas, skrivas ner på baksidan av ett kuvert eller så för att skjutas på tills den nya veckan är ett faktum. Jag är tillbaka i Stockholm efter ytterligare några dagar på vift och återigen vilar ambivalensen tung över mitt oroshjärta. "Hem, hem mitt kära hem. Var finns MIN plats på jorden, var finns mitt kära hem?".

Dagens finaste var utan tvekan extrafrullen hos älskade, underbara, bästabästa lillebror i Fiskebäck. Och dagens skönaste var och är min kväll med Sandra. Jag har haft en totalt genomfantastisk helg på Donsö och till och med blivit gissad fru. Det var skönt på något vis och jag tror utan tvekan att Niklas och jag hade funkat ihop, men ett äktenskap kan tyvärr inte byggas på idel vänskap, även om det är den bästa sorten. Och så länge mitt hjärta fortsätter bråka med mig så sätter jag förnuftet framför känslorna och låser in allt vad romantik heter. För som Kajsa sa: "För att bli 100% med någon annan måste man vara 100% i sig själv." Och därför är den här hösten MIN. Min och äppelpajernas, min och stadsteaterns, min och långpromenadernas men framför allt min och Jesus.