Det är bara i din vilja som min frihet är

Jag är hemkommen från Hönökonferensen. Och egentligen borde jag kanske sätta punkt där, en punkt för att inte riskera att skriva något ofördelaktigt om någon eller något. Men jag har ändå dragit ut på det här inlägget sen i måndags så det känns mer än dags. Och färdigcensurerat.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen, och som vanligt med ytterst blandade känslor. Präglad av Gudsmöten och människomöten, uppväckt till livet av ett nakenbad, förundrad över hur otroliga vänner jag har och med blandade känslor inför frikyrkosverige. Samt 4 kilo lättare, rent fysiskt. Mitt inre är ett virrvarr (Har ni hört den förr?) och det är en ganska lättad Malin som sitter uppkrupen hemma hos mor och far med min älskade, avskydda ö flera mil bort. Mitt hår luktar fortfarande saltvatten och jag borde duschat i torsdags, men enligt Karin var jag snyggare än någonsin igår så det där med stormiga havsbad kanske är bra för både hygienen och psyket.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med ett snett leende. Jag har fått insikter om livet som tål att tänkas ordentligt på. Visdomsord från vänner och från min dagbok anno maj 2009, tankar från en pastor som kunde läsa mig som en bok. Kära Mirjams ord ringer som en silverbjällra i bakhuvudet: "Malin, du är en människa som känner väldigt mycket och ligger nära dina känslor. Som kan engagera dig starkt känslomässigt både i sorg och glädje, vilket innebär att få kan vara så positiva, glada och spralliga som du men också att du verkligen kan bli ledsen och tillåta dig att vara det." Word sister.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med minnen att bevara, skratt och kärlek. Loveboostad till tusen av så många fina människor. Jag är förundrad och så in i den tacksam för allt jag bara får ta emot. Och Gud. Den här veckan har varit som att falla totalt i hans nåd, att inse att han har kontrollen och att min frihet finns i hans vilja. Jag har anklagat, gråtit och bitit honom, jag har ifrågasatt hans kärlek och hans ledning i mitt liv. Men till syvende och sist har jag insett av oavsett vad jag har försökt fästa min trygghet i den här sommaren; i en persons ord och kärlek, i att prestera och få bekräftelse i mitt jobb, i en frihet inför en öppen framtid, i förhoppningar om ett glammigt stockholmsliv jag varken vill eller orkar uppnå så finns det bara Gud som håller, och en kallelse jag inte kan sätta fingret på.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med en frustration på avmattning och ett hopp som spirar. Med en Gudslängtan jag inte kännt av tidigare och en hemmagjord ljusstake från min bästaste Joel. Med nyplockade smultron i en secondhand-fyndad glasskål och kvarlämnade tårar i en mjuk kattpäls.