Oroshjärta

Sitter vid vårt slitna köksbord, hemma fast ändå inte. De välkända lila köksväggarna, Jesus-tavlan på väggen och världens bästa lilla husliga Sandra knapprande på andra sidan, fönstersidan. Magen är full av en halv basilikaplanta, två "Mars"-glassar, mackor och soppa. Sippar på Sandras lemonad, syrligt och sött och biscottin doftar ljuvligt från ugnen. Mitt huvud har äntligan gett med sig och skänkt mig en stund av frid innan läggdags. Alla dagens "måsten" ska strax samlas, skrivas ner på baksidan av ett kuvert eller så för att skjutas på tills den nya veckan är ett faktum. Jag är tillbaka i Stockholm efter ytterligare några dagar på vift och återigen vilar ambivalensen tung över mitt oroshjärta. "Hem, hem mitt kära hem. Var finns MIN plats på jorden, var finns mitt kära hem?".

Dagens finaste var utan tvekan extrafrullen hos älskade, underbara, bästabästa lillebror i Fiskebäck. Och dagens skönaste var och är min kväll med Sandra. Jag har haft en totalt genomfantastisk helg på Donsö och till och med blivit gissad fru. Det var skönt på något vis och jag tror utan tvekan att Niklas och jag hade funkat ihop, men ett äktenskap kan tyvärr inte byggas på idel vänskap, även om det är den bästa sorten. Och så länge mitt hjärta fortsätter bråka med mig så sätter jag förnuftet framför känslorna och låser in allt vad romantik heter. För som Kajsa sa: "För att bli 100% med någon annan måste man vara 100% i sig själv." Och därför är den här hösten MIN. Min och äppelpajernas, min och stadsteaterns, min och långpromenadernas men framför allt min och Jesus.

Hoppípolla

Ibland behöver jag bara tömma. Tömma kroppen på negativ energi, hjärnan på destruktiva tankar, hjärtat på tårar och sinnet på stress och ångest. Stänga av världen en stund, strunta i tiden, rummet, mobilen, relationer och allt runt omkring. Bara sätta mig ensam på en balkong, invirad i filtar och tröjor och mammas fårskinnstofflor. Tända några ljus, lyssna på Sigur Rós, dricka en kanna te och titta på stjärnorna. Skriva tills stenarna i magen har malts till len sand, gråta ut tills klumpen i hjärtat har lösts upp och själen sjunger igen. Andas in den regnfriska nattluften och låta vinden lyfta mig, fjäderlätt.



Det är bara i, din vilja som min frihet är.

Du är min man

Mitt rum kändes väldigt tomt och ödsligt i natt så efter att fåren blivit ett par tusen gjorde jag genidraget och flyttade över till mammas och pappas säng. Där somnade jag bums och sussade sött tills pappas klockradio väckte mig med Benny Anderssons Orkesters slagdänga number one. Himla fint på alla vis och jag myste alldeles ensam i den stora dubbelsängen tills solen kittlat mig länge nog och magen kurrade lagom mycket. Efter att ha hälsat mig själv välkommen till en ny härlig dag insåg jag att det faktiskt var läge för min bästa morgonrutin! Rutinen kräver följande utrustning: En stor, djup frukostskål, lätta fötter som villigt springer i daggvått/regnvått gräs, en prunkande trädgård och flinka bärplockarfingrar samt ett mysigt växthus att avnjuta "kall fil med hallon, smultron, körsbär och vinbär". Till det gärna en kopp Earl Grey, en knäckemacka med ost, p4s morgonradio och samtal med kungars kung. Totaly lovely ska jag säga er!

Guldet blev till sand

Jag har precis avslutat ett samtal med gulletussKlara. Och innan det var jag hos älsklingsStina och drack te och planerade brölle med henne och Annagumman. Det var fint på alla vis men ja, den här sommaren... just nu känns den sjukt ohet. Ungefär som jag själv känner mig. Orken har tagit semester och huvudet snurrar fortare än jag hinner med. Det känns som om livet springer ifrån mig utan att jag är delaktig i loppet. En dusch på den kanske? En värmekudde och lite kärlek a la Grodis? (Tomas är kvarlämnad i Stocket) 5 ipren att stilla värken med? Behöver jag säga mer än att jag återigen förbannar syndafallet och den fruktansvärt osmarta idén med PMS och smärtor i ryggslut och mage en gång i månaden?

To write love on her arms

Jag skulle kunna skriva ett antal Malin-analyser som jag gjort de senaste dagarna. Jag skulle framförallt kunna utveckla den analys jag gjort vad gäller mitt morgonhumör; min oförmåga att prata innan frukost utan först när jag tyckt synd om mig själv tillräckligt länge för att skämmas och då jag lyckats övertala mig själv att min tunga andhämtning och mina trötta ögon inte är sjukdomsrelaterat utan fullt normalt.

Jag skulle kunna föra fram en diskusion huruvida kyrkan egentligen fyller en funktion och förfasa mig över höga trösklar, låga ribbor och den allmänt utbredda inskränktheten jag tycker mig uppleva i var och varannan svensk frikyrkoförsamling.

Jag skulle även kunna sucka över det psykiskt påfrestande att rensa ur ett 200 km2 stort hus fyllt av ting från ett 50-årigt liv men ändå berätta om de ljusglimtar och minnen som skymtat fram bland de 72 kjolarna och 35 vardagsrumslamporna.

Det hade säkerligen också varit väldigt intressant för er att läsa om mitt och bästis samtal igår när jag och Johan utvecklade våra tankar kring Stockholm och vad som egentligen finns att hämta i denna stad.

Slutligen skulle jag kunna dra en vända till om Hönökonferensen, framtidskrisa lite eller sjunga lite klagovisor om morgondagens "frikyrkoturné-upptakt".

Men jag nöjer mig nog med att tacka Gud för mina underbara vänner, min finfina familj, en öl med Limpan i Humlan eller det fantastiska i att inse att jag genom allt är ledd av Gud, att hans makt är så mycket större och hans vishet så mycket djupare än jag någonsin kunnat ana. Och att sen iklädd rosa frotémjukisbyxor och en blå-vitrandig farmorkofta springa ner till Jarlaparken för nattliga samtal över en Statoil-kaffe, förhoppningsvis tills det ljusnar.

Där får jag andas ut

Att klippa gräset i en lummig, grön trädgård. Att arbeta sig trött och samtidigt njuta av Guds underbara skapelse. Ibland är bara det som behövs. Och blir det långtråkigt kan man köra över ett stånd med lavendel och njuta av väldoften som sprider sig i takt med gräsklipparens brummande.

Det är bara i din vilja som min frihet är

Jag är hemkommen från Hönökonferensen. Och egentligen borde jag kanske sätta punkt där, en punkt för att inte riskera att skriva något ofördelaktigt om någon eller något. Men jag har ändå dragit ut på det här inlägget sen i måndags så det känns mer än dags. Och färdigcensurerat.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen, och som vanligt med ytterst blandade känslor. Präglad av Gudsmöten och människomöten, uppväckt till livet av ett nakenbad, förundrad över hur otroliga vänner jag har och med blandade känslor inför frikyrkosverige. Samt 4 kilo lättare, rent fysiskt. Mitt inre är ett virrvarr (Har ni hört den förr?) och det är en ganska lättad Malin som sitter uppkrupen hemma hos mor och far med min älskade, avskydda ö flera mil bort. Mitt hår luktar fortfarande saltvatten och jag borde duschat i torsdags, men enligt Karin var jag snyggare än någonsin igår så det där med stormiga havsbad kanske är bra för både hygienen och psyket.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med ett snett leende. Jag har fått insikter om livet som tål att tänkas ordentligt på. Visdomsord från vänner och från min dagbok anno maj 2009, tankar från en pastor som kunde läsa mig som en bok. Kära Mirjams ord ringer som en silverbjällra i bakhuvudet: "Malin, du är en människa som känner väldigt mycket och ligger nära dina känslor. Som kan engagera dig starkt känslomässigt både i sorg och glädje, vilket innebär att få kan vara så positiva, glada och spralliga som du men också att du verkligen kan bli ledsen och tillåta dig att vara det." Word sister.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med minnen att bevara, skratt och kärlek. Loveboostad till tusen av så många fina människor. Jag är förundrad och så in i den tacksam för allt jag bara får ta emot. Och Gud. Den här veckan har varit som att falla totalt i hans nåd, att inse att han har kontrollen och att min frihet finns i hans vilja. Jag har anklagat, gråtit och bitit honom, jag har ifrågasatt hans kärlek och hans ledning i mitt liv. Men till syvende och sist har jag insett av oavsett vad jag har försökt fästa min trygghet i den här sommaren; i en persons ord och kärlek, i att prestera och få bekräftelse i mitt jobb, i en frihet inför en öppen framtid, i förhoppningar om ett glammigt stockholmsliv jag varken vill eller orkar uppnå så finns det bara Gud som håller, och en kallelse jag inte kan sätta fingret på.

Jag är hemkommen från Hönökonferensen med en frustration på avmattning och ett hopp som spirar. Med en Gudslängtan jag inte kännt av tidigare och en hemmagjord ljusstake från min bästaste Joel. Med nyplockade smultron i en secondhand-fyndad glasskål och kvarlämnade tårar i en mjuk kattpäls.