Jag skulle kunna skriva ett antal Malin-analyser som jag gjort de senaste dagarna. Jag skulle framförallt kunna utveckla den analys jag gjort vad gäller mitt morgonhumör; min oförmåga att prata innan frukost utan först när jag tyckt synd om mig själv tillräckligt länge för att skämmas och då jag lyckats övertala mig själv att min tunga andhämtning och mina trötta ögon inte är sjukdomsrelaterat utan fullt normalt.
Jag skulle kunna föra fram en diskusion huruvida kyrkan egentligen fyller en funktion och förfasa mig över höga trösklar, låga ribbor och den allmänt utbredda inskränktheten jag tycker mig uppleva i var och varannan svensk frikyrkoförsamling.
Jag skulle även kunna sucka över det psykiskt påfrestande att rensa ur ett 200 km2 stort hus fyllt av ting från ett 50-årigt liv men ändå berätta om de ljusglimtar och minnen som skymtat fram bland de 72 kjolarna och 35 vardagsrumslamporna.
Det hade säkerligen också varit väldigt intressant för er att läsa om mitt och bästis samtal igår när jag och Johan utvecklade våra tankar kring Stockholm och vad som egentligen finns att hämta i denna stad.
Slutligen skulle jag kunna dra en vända till om Hönökonferensen, framtidskrisa lite eller sjunga lite klagovisor om morgondagens "frikyrkoturné-upptakt".
Men jag nöjer mig nog med att tacka Gud för mina underbara vänner, min finfina familj, en öl med Limpan i Humlan eller det fantastiska i att inse att jag genom allt är ledd av Gud, att hans makt är så mycket större och hans vishet så mycket djupare än jag någonsin kunnat ana. Och att sen iklädd rosa frotémjukisbyxor och en blå-vitrandig farmorkofta springa ner till Jarlaparken för nattliga samtal över en Statoil-kaffe, förhoppningsvis tills det ljusnar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar