Bloggen är död, länge leve bloggen.

Det är som att jag vill ge upp idag. Sitter på Södertörns bibliotek med min kära Avli och försöker motivera mig att plugga till måndagens tenta. Den kommer bli hyfsat knivig och med tanke på brors stundande besök i helgen är varje minut dyrbar. Men det GÅR INTE. Kalla mig lat, löjlig, fjorton år eller vad ni tycker känns lämpligt. Men jag är inte ett dugg intresserad av det jag försöker trycka in i mitt blonda huvud. Ja, det kan säkert bero på hårfärgen också, jag har övervägt en mer akademisk, kortklippt mörk frisyr istället för mitt rufsiga, blonda pop-svall. Skämt åsido, jag börjar bli väldigt trött på min velighet nu. För jag vet att jag har ruskigt lätt för att lära mig saker, jag har kapacitet att klara en utbildning och jag VILL VILL VILL börja plugga nu. Plugga något som jag känner mig motiverad att läsa, som väcker mitt engagemang och mitt intresse. Och jag vet ju att jag aldrig kommer att nöja mig med att harva på ett kommunkontor i mellansverige, jag kommer gå in i väggen tusenfalt av ren tristess om jag inte får vara med ”där (jag i alla fall inbillar mig att) det händer”. Jag vill så mycket utan att egentligen vilja någonting. Jag drömmer om, och ser det inte ens som en omöjlighet att vara med och förändra världen, att jobba internationellt inom EU, FN, ECOSOC eller någon NGO. Men just nu känns det som om jag bara låter dagarna gå, som om jag slösar bort min tid. Jag är fast i ett ekorrhjul av lathet, trötthet, omotivation och oengagemang och det enda jag lyckas producera är klagovisor som är allt annat än slagdängor. Snarare ger de bara mig och min omgivning huvudvärk och spär på min redan stressad själ med ytterligare doser av frustration. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till, när allt jag testar bara mynnar ut i halvhjärtade hemtentor och ”sista minuten plugg” när kniven närmar sig strupen. Dagarna bara rinner iväg utan att jag ens vet vad jag gör och snart har ytterligare en termin gått där jag med nöd och näppe lyckats få godkänt bara för att min hjärna har en förmåga att suga i sig information snabbt när jag väl öppnar boken natten innan tentan. Jag vet att jag är skitlöjlig som klagar såhär. Jag som alltid lyckats glida igenom skolan med toppbetyg utan att anstränga mig ett dyft. Och det kanske också är en del av problemet samtidigt som det också stressar mig. Att jag kastar bort den kapacitet jag faktiskt har.

Det här leder ingenstans. Den här bloggen har inte lett någonstans på väldigt länge. Istället för att vara en plats där jag ventilerar mina åsikter om miljö och jämställdhet har den blivit ett forum där jag mest bara gnäller och ägnar mig åt introvert navelskåderi. Och där är den skrämmande lik hur jag lever mitt liv. Därför förklarar jag härmed bloggen död. Ingen mår bättre av att läsa om min förvirring, jag mår definitivt inte bättre av att ytterligare förvilla mig in i mina tankelabyrinter som bevisligen inte lett någonstans på drygt ett år. Det är slöseri med er tid, min tid och det utrymme den faktiskt tar upp på någon server därute i cyberspace. Jag kommer dock sakna att skriva, att låta orden flöda och fingrarna dansa över tangentbordet snabbare än tanken hinner med. Men förhoppningsvis ger det mig en spark i baken att göra något vettigt, något som faktiskt leder någonstans istället för att en gång i veckan känna mig nöjd över att fått ett blogginlägg publicerat som ändå ingen läser.

Så; so long, farewell, auf wiedersehen adieu. Bloggen är död, länge leve bloggen.

Award

Finfina Emilia som jag MÅSTE fika med innan hon far down under gav mig en award vilket innebär att jag ska berätta sju saker om mig själv. So.

1. Jag har ett sår åsamkat av ett fiskben i min hals. Efter en helt fantastisk vecka i kroatien tänkte jag och Stina fira med en trevlig middag på en hyfsat fin restaurang. Eftersom fisk är något som jag hittills mer än gärna inmundigat så beställde jag glad i hågen in en kroatisk medelhavsspecialité, någon form av vitfisk. Efter kanske halva måltiden känner jag hur något fastnar djupt nere i halsen. Jag hostar frenetiskt och springer sedan in på damernas för att försöka få bort det som nu känns som ett helt akvarium i halsen. Det gav dock inget resultat och efter mycket bröd och vatten kör den smått hypernervösa servitören mig och Stinet till ett sjukhus i närheten. Där väntar livets käckaste läkare som raskt kör ner båda spatlar och tops i min ömma hals samtidigt som han skämtar om att jag är "nya" Britney Spears. Dock gav inte heller detta något resultat så för att lyckas få mig i säng gick jag och Stina till vår favvobar "Kult" där några bosniska affärsmän bjöd oss på "JD & coke" tills min hals inte gjorde lika hysteriskt ont längre. Dagen efter var ändå genomlidlig och jag såg ständigt till att suga på någon tablett eller dricka te, allt för att lindra min stackars ömma strupe. Som väl var flög vi hem senare på dagen och jag fick full service av Ryan Airs personal med gratis vatten och smärtstillande. Halsen var vid det här laget väldigt svullen och kväljningarna kom så fort jag behövde svälja. Nice! Då min kära fader ringt SÖS kunde jag imorse äntligen få hjälp av en svensk läkare som fokuserade mer på min hals än på mitt hals och diverse kameror kördes ner i mig för att se det elaka lilla fiskbenet som kanske satt kvar i mig. Jag blev matad med blåbärssylt för att benet skulle synas tydligare men även om det kändes som om jag hade ett helt fiskskellett i svalget såg de inget blåblänkande ben. Däremot ett ganska rejält sår som troligtvis sträcker sig nedenför svalget och därför känns som en kniv så fort jag sväljer. Ipren, flytande föda och vila blev jag ordinerad och som om mitt tillstånd inte skulle vara avskräckande nog sa doktorn leende åt mig att ta det lugnt med laxen. NEJ, JAG TÄNKER ALDRIG MER ÄTA FISK.

2. Jag har en crush på Norrland och är mäkta stolt över att härstamma från norraste Lappland.

3. Jag brukar ta sönder saker när jag blir arg/ledsen.

4. Jag tycker att tanken på äktenskap känns väldigt läskig.

5. När jag var femton kikade jag och Lina in genom Johans och Martins fönster ett antal gånger. En gång trillade jag och stukade foten och Johans pappa hann se oss när vi försökte springa därifrån. Detta är dock inget varken han eller jag tog upp när jag senare i livet i egenskap av dåvarande flickvän till mitt tidigare spaningsobjekt besökte det Anemyrska hemmet. Han mindes det nog inte och jag, tja undvek det.

6. Jag har världshistoriens sämsta tålamod. Så dåligt att jag ringer 118100 om jag vill ha tag på något nummer, även om det inte är viktigt och även om jag snart är i närheten av en dator med fungerande internet.

7. Jag försöker lära mig att njuta av ensamheten.


So. Kanske har ni lärt er något nytt eller så har ni inte orkat läsa utan scrollat till slutet. Oavsett så tycker jag iallafall att Malin, Klarran och Mia kan få en award och skriva sju saker om sig själva. Det vore väl roligt? jA!

Och Emilia, vi måste ses innan du åker!

När orden får bli mina egna

Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
För bara i dig har min själ sin ro.
Du min frälsningsklippa,
en säker tillflyktsplats.
För om jag inte får falla i dina armar,
vems armar skall jag då falla i?

Jag andas ut min ensamhet,
jag andas in att jag är din.
Jesus, allt till Jesus.
Allt jag är och har och längtar att få bli.
Det är bara i, din vilja som min frihet är.
På dig min Gud förtröstar jag.
Kärlek vid som oceaner.

Låt din vilja ske.

Midnight

Sitter hemma i min fantastiska lya på Finnbergsvägen i Nacka. Jenny diskar, jag mailar Bertil Svensson och Elin sjunger. Titt som tätt lägger Jenny en stämma och jag ryser av välbehag. Det är i sanning en glädje att få bo med två så bedårande fina sångfåglar och jag njuter mest hela tiden. Jag börjar så smått komma iordning i rummet men fortfarande står ett gäng banankartonger uppstaplade längs ena väggen. Jag känner sån frid här och lugnet sprider sig i kroppen så fort jag kommit in på vår höstvackra gård. Det röda tegelhuset från 50-talet är charmigt som få och vår terass är livets bästa plats för en kopp te i förmiddagssolen. Och att jag har börjat klarna i mina tankar. Helt plötsligt ska jag på dejt med en Indien-kvinna, skolan känns stabil och min bästa Göran har fixat en själavårdare. Jag har börjat äta ordentligt och relativt regelbundet och ordningsstandarden i rummet är förvånansvärt hög. Stressen börjar minska och jag blir mer och mer rationell i mitt tänk och jämnare i mitt humör. Som bra på alla vis. Nu väntar en vecka i Kroatien med Stinet my love och ja, det kan liksom inte bli bättre. Inte på något vis.

These are a few of my favourite things

Det finns några saker som kan få mig helt omotiverat glad. Saker som jag egentligen inte har någon särskilt logisk förklaring eller egentligt värde men som bitit sig fast i mitt hjärta och får det att bubbla av lycka. Som sjörövare på bild, film eller i porslin. Glitterfrimärken föreställandes fåglar, helst papegojor och även papegojor som stilleben, smycken eller vackra kort. Likaså är träelefanter och dess dito i marmor som livets finaste. Plåtburkar är skramlande lycka, vackra ramar, barnböcker av Astrid Lindgren, Lotta-böcker och Maria Lang-deckare gör varje loppisrunda till en skattjakt. Växter av alla de slag, fårskinnstofflor och allt som för mina tankar till Indien gör mig helt varm inombords och såklart anteckningsblock. Tjusiga, stilrena, pråliga och gulliga anteckningsblock att skriva listor i, samla idéer och inspiration, bolla tankar, gråta ut och spara restaurangtips i. Sekter och nyreligiösa rörelser är tillsammans med ordenssällskap, Indien och loppisar det mest spännande och intressanta jag vet och franska filmer får mig att dö en smula. Blandband och spotify-spellistor är sann glädje och doften av mjöl, salta hav och disel är oslagbart.

En öl på Beefeater med Johan är också helt stunning. En kväll med någon som känner mig, mitt humör, kan läsa mitt känsloliv och som får mig att tänka till. Och med iallafall fyra års Malin-erfarenhet fick han mig att inse att det jag tjatar om och verkligen brinner för är miljön. Så ska den tidigare så envisa samhällsvetaren gå wild och bli miljövetare istället? Det får mogna ett tag men tanken är inte helt oäven. Miljö och sekter är mina samtalsbästisar, dock känns sektvetare inte helt klockish... Miljö alltså, det känns bra.

This is the air I breathe

Jag hade ett samtal med en vän igår om min längtan efter Indien. Och återigen insåg jag att det nog inte bara är en längtan; jag SKA tillbaka. Dagligen känner jag dofter, stämningar, upplever situationer eller ser saker som får mig att för några sekunder förflyttas till ett land flera tusen mil bort. Oftast är det på morgonen när solen ligger lågt och diset har dröjt sig kvar. När det är sådär halvkyligt och torrt i luften. Genast hamnar jag utanför Resource Center på Pule Monday Road i Pune, en tidig morgon innan staden har vaknat, på väg att stiga in i en rickshaw för att ta mig till stationen och dagens första tåg till Mumbai. Eller när jag går förbi en papperskorg som sprider allt annat än angenäma dofter. Då är jag i hörnet vid Kings Flat, vår lägenhet i Chennai och en bit bort står Murguan och tjafsar med Praba. Men det bästa är diselbilar och indiska kvinnor på tunnelbanan. Känslan av lycka som sprider sig i kroppen är oslagbar och plötsligt befinner jag mig vid på bussen, på väg hem från skolan, med massa underbara kids överallt omkring mig och minst ett par i knät.

Är det jag känner en kallelse eller bara ett försök att fly den svenska vardagstristessen? Är min längtan tillräcklig för att jag ska våga åka tillbaka, våga lita på att min plats finns i landet som stal mitt hjärta hösten 2005?






Och om du någonsin ens funderat på att rösta, eller gubevars röstat på Kristdemokraterna så borde du läsa den här artikeln. Alla andra också förövrigt. Jag blir minst sagt äcklad.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=185355

So long, farewell, auf wiedersehen, adieu

So this is it. Nu packas de sista prylarna ihop på kära BJ och ikväll går flyttlasset till Finnberget. Känns riktigt sorgligt och jag är mer än tacksam för regnet även om det är opraktiskt som tusan. En solig dag hade inte funkat med min sinnesstämning alls, melankoli kräver en grå himmel. Det ska dock bli fantastiskt fint att flytta men just nu känns det mest vemodigt. Var sak har sin tid so to say så när jag har landat efter helgens farväl kommer jag säkerligen sjunga hyllningssånger till mitt nya crib. Jag är ju bevisligen en känslomässig jojo (yes, jag har kollat upp stavningen) vilket är både opraktiskt och spännande. Så tack kära BJ för det här året, tack kära kombos för att ni har stått ut med mig och tack mitt fantastiskt fina rum för att du har gjort mig så glad varje morgon!

A walk to remember

Jag vandrar Sveavägen bort och låter den kyliga höstluften svalka mitt brinnde hjärta. För varje steg klarnar tankarna och de lovsånger jag nynnar tyst för mig själv lugnar min stormande själ. Allt känns så lätt när den rationella sidan för en gångs skull får överrösta känslornas orkester och för kanske hundrade gången lovar jag mig själv att det ska hända oftare. Vid stadsbiblioteket viker jag upp mot Odenplan och snubblar nära nog in i ett gäng skräninga tonårsgrabbar, uppspelta över kvällens fotbollsmatch och lite runda under fötterna. Vi byter några ord som mest går ut på att "Nej, jag har inte sett matchen" och "Nej, jag vet ingen schysst efterfest i närheten".

Efter att ha guidat dem mot Stureplan fortsätter jag min kvällspromenad längs Odengatan, i gemytligt samspråk med mitt inre och Gud. Vi konstaterar att min förestående flytt är det bästa på länge och att vi borde spendera mer tid ihop. Att Klara borde skriva en instruktionsbok till mig och att det är tydligt att jag blir harmonisk av en strukturerad och planerad vardag. När jag närmar mig Vasaparken har jag raderat mig igenom telefonen och min molande värk i ryggslutet släpper. Ett lugn sprider sig längs med ryggraden, ut genom kroppen. Stegen bort mot St. Eriksplan blir fjäderlätta och jag inser att min månatliga dag som monster äntligen är till ända. På tunnelbanan ler jag mot de tre unga tjejerna som fnissande ler tillbaka. "Systerligt samförstånd" tänker jag och dansar mig hem från Rådmansgatan, varm av kärlek, omsorg och samtal och med en svag doft av rök som fastnat i min sjal.

Kill me

Att inte veta vad jag ska ha på sig när garderoben är en av de största i världshistorien ungefär. Det känns faktiskt inte riktigt friskt och ibland blir jag så trött på mig själv.

Jag har gått inunder stjärnor

Att upptäcka en fin klass på THS.
Att som vanligt glömma bort att äta när hjärnan går på högvarv.
Att inse att veckan är fullbokad intill minsta minut.
Att prata med en saknad Moa.
Att njuta av ett nystädat rum.
Att vara totalt förälskad i en jordglob från -57.
Att lyssna på musik som rör vid hjärtat.
Att sitta mittemot en gråhårig tant i frälsis-uniform och sakna farmor så att ögonen svämmar över.

Det är min dag på ett ungefär. Och det är nog bara att inse att jag aldrig helt kommer att förstå att hon är borta och att jag alltid alltid alltid kommer att sakna henne. Så jag samlar mina minnen i en bok, min saknad och min kärlek och bär hennes halsband närmast hjärtat. Och får leva i en salig förvissning om att hon är hemma nu och att jag, mycket tack vare henne, vandrar samma väg.