Jag vandrar Sveavägen bort och låter den kyliga höstluften svalka mitt brinnde hjärta. För varje steg klarnar tankarna och de lovsånger jag nynnar tyst för mig själv lugnar min stormande själ. Allt känns så lätt när den rationella sidan för en gångs skull får överrösta känslornas orkester och för kanske hundrade gången lovar jag mig själv att det ska hända oftare. Vid stadsbiblioteket viker jag upp mot Odenplan och snubblar nära nog in i ett gäng skräninga tonårsgrabbar, uppspelta över kvällens fotbollsmatch och lite runda under fötterna. Vi byter några ord som mest går ut på att "Nej, jag har inte sett matchen" och "Nej, jag vet ingen schysst efterfest i närheten".
Efter att ha guidat dem mot Stureplan fortsätter jag min kvällspromenad längs Odengatan, i gemytligt samspråk med mitt inre och Gud. Vi konstaterar att min förestående flytt är det bästa på länge och att vi borde spendera mer tid ihop. Att Klara borde skriva en instruktionsbok till mig och att det är tydligt att jag blir harmonisk av en strukturerad och planerad vardag. När jag närmar mig Vasaparken har jag raderat mig igenom telefonen och min molande värk i ryggslutet släpper. Ett lugn sprider sig längs med ryggraden, ut genom kroppen. Stegen bort mot St. Eriksplan blir fjäderlätta och jag inser att min månatliga dag som monster äntligen är till ända. På tunnelbanan ler jag mot de tre unga tjejerna som fnissande ler tillbaka. "Systerligt samförstånd" tänker jag och dansar mig hem från Rådmansgatan, varm av kärlek, omsorg och samtal och med en svag doft av rök som fastnat i min sjal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar