Someone please kill me

Drömde en dröm inatt som jag inte hade velat drömma. En dröm som fick mig att vakna med hjärtat i halsgropen, en klump i magen och tårar i ögonen. Och jag har liksom inte riktigt lyckats skaka av mig känslan av sorg utan går runt i ett påtvingat vemod. No good.

Hade en av vinterns bästa kvällar igår. Stina och Mia var här och allt var som för. Skrattade så jag dog minst fem gånger och när de väl åkte hem stupade jag i säng, slutkörd av alla skrattanfall. Varför bor jag så långt ifrån så fina vänner?! Gah, ibland kan man bli tokig för mindre även om Stockholm bjuder på en hel del bra folk också. Men få saker kan konkurera med gamla vänner som känner mig insideout. Tack flickor små!

Idag väntar en tydligt busy dag; sola, jobba, öva, jobba, fixa inför bröllopet och som grädde på moset försöka att förstå att Fnys och Samside gifter sig, IMORGON! Galet är vad det är och det kommer bli så sanslöst roligt!

I love you (in with the arms)

Ytterligare en kväll som slutar framför datorn. Why oh why? Det är tydligt ett av mina nyårslöften att radikalt dra ner på mitt surfande så jag hinner med att leva IRL. Vilket jag förvisso gör till fullo men stunderna framför min toshiba tenderar att bli längre och längre så det är faktiskt dags för en shape-up.

Har haft en hyvens kväll med tre fina flickor runt ett köksbord. Vi har delat livets glädje och sorg och skvallrat om gamla klassisar och Nässjö-profiler. Ett såntdär bra häng som det har blivit en del av i jul.

Dock har klockan slagit tolv och melankolin kommer som vanligt smygande, pålitlig som en kär gammal vän. Och vänner är mitt ämne för kvällen. Relationer är nog det svåraste i livet, smärtsamt, skrämmande och givetvis helt fantastiskt. Nätter som denna rör sig mina tankar kring vänner som liksom bara försvann, vänner som jag alltid velat komma nära men av olika anledningar aldrig lyckats nå, vänner som jag trodde jag kännde men som visade upp främmande sidor, vänner som förändrats och vänner som kommit till. Människor jag träffat och vill bli vän med, vänner som jag beundrar, älskar och vänner jag borde visa mer vänskap. Vänner jag borde ringa och vänner som jag önskar ville ringa mig.

Vänskap är en balansakt utan dess like. En pardans på en skör tråd som kan utvecklas till en rejäl thaiboxnings-match eller livslånga band. Min önskan inför 2009 är att bli en bra vän. En vän som tar sig tid att ringa, hälsa på, skicka kort på födelsedagar och som finns där när det behövs en famn, ett drygt ironiskt skämt som ingen förstår eller galna upptåg.

Andas värme

Sitter i min säng hemma hos mor och far. Det är min barnsäng, en vit träsak med snirkliga gavlar som jag till min mors stora förtret alltid dekorerade med klistermärken. Först var det mest Bamse, blommor och gulliga änglar. Med åren fick de sedan konkurens av Hanson (Zac var klart snyggast!), Spice Girls och glittriga, lite sådär fjortistuffa stjärnor. Mina favoriter idag är djuren med rörliga ögon, ni vet sådana där mjuka lite tjockare märken med utstående plastbubblor med svarta små korn i (ögonen).

Min jul har varit fin; pepparkaksbak, familjehäng, vänner, släkt och skåneland i en salig blandning. Lata mornar med frukost på sängen och en bror som ser mig som ett praktiskt träningsredskap. Bättre än så kan det knappast bli! Tyvärr har det på vissa sätt blivit lite för bra och min kära klänning som jag jagat så till Sam&Frans brölle sitter väääääldigt tajt just nu. Men te och frukt går mycket bra att leva på och ett salladsblad då och då förgyller min diet så I shall not complain!

Ord är makt

Jag har ikväll skrivit mig någorlunda glad efter en eftermiddag som jag bara vill glömma. När jag återigen fick lära mig att det tyvärr alltid kommer regn efter solsken. Men man kan ganska kvickt jaga iväg det där regnet med tre timmar framför ett word-dokument när man får skriva brev som aldrig skickas, uppdaterar listor över saker som gör en glad, skriva ilskna böner och bara ösa galla över hela mänskligheten.

Nu börjar det bryta igenom borta i horisonten och jag tänker jaga iväg de sista molnen med lite O'boy och rester i kylen. It's time to go south baby!

Johan är tydligt dagen kompis. Missa inte hans återigen aktiva blogg där han listar årets bästa musikvideor. Jobbskadad?! http://hoppssan.blogspot.com

Boy I think that I'm in love with you

Har one of those pluggnätter. När jag dricker kopiösa mängder te och konsumerar skräpmusik för att aktivera mina trötta hjärnceller. Har dock gått över mer och mer till julmusik och mitt tidigare frosseri av kokta grönsakerna har bytts ut mot hemmagjort julgodis. Om två och en halv timme ska flickorna och jag upp och sjunga för Hannah och förhoppningsvis är jag lite klokare på Somalia-Kenya-Etiopien och deras inbördes relationer då. Jag gillar verkligen att läsa Internationella relationer och återigen slås jag av tanken hur klokt det är att plugga dagtid, att använda den tid jag faktiskt har för att plugga, den tid min skola har gett mig för att plugga. Det är smart, vettigt och sådär alldeles perfekt genomtänkt. Men jag faller visst inte så lätt för det som egentligen är alldeles uppenbart utan spenderar hellre mina nätter framför en flimrande skärm, inlindad två tjocka filtar och min "tröja jag kan töja ut så hela jag får plats tröja".

Jul, jul strålande jul, boy I think that I'm in love with you.

This is the end of klagovisorna

Jag frågade bästis häromdagen vad jag brukar klaga över när jag väl klagar. Vi kom fram till att följande var de mest frekventa ämnena:

- INDIEN: (Jag längtar ständigt och jämt efter mitt land i öster. Det är som en envis sjukdom som inte vill ge med sig utan stormar in i mitt liv titt som tätt. Och med den kommer de jobbiga frågorna. Vad gör jag egentligen i Sverige? Vad är meningen med mitt liv? Var är min plats på jorden?)

PLUGG, STRESS, SAKNAD, ENSAMHET.

Men det är himla dåligt egentligen, att klaga menar jag. Tydligt att jag behöver en ordentlig shape up när jag klagar på grejer jag egentligen styr helt och fullt över själv. Om det vore krig, svält eller miljön jag la fokus på hade det ändå varit okej på något vis. Nu har det dock bara handlat om mig, mitt liv och min framtid. Egoistisk som få.

Så this is the end of klagovisorna.

Sakta gå hem genom stan

På vägen hem från tunnelbanan bestämde jag mig för tre saker.

1) Att prioritera mer tid med mig själv, göra saker som jag vill utan att känna skuld för att jag slösar bort tid. Att med frid i hjärtat skriva dagbok, läsa, pyssla, sticka, brodera, träna yoga och sy. Saker som jag vill göra men aldrig hinner för att det alltid är så mycket annat som känns viktigare. Saker som hamnar längst ner på min "att göra lista" men som egentligen är de som faktiskt är mitt liv. Mera kvalitetstid med mig själv helt enkelt.

2) Att jag ska skriva. För att det är det bästa jag vet.

3) Att tvätta imorgon. Ty nu äro mina sista underkläders tid kommen.

Why am i wry?

Sitter och läser igenom mina tidigare blogginlägg och funderar på varför jag egentligen skriver, hur jag skriver och vad jag skriver om.

Allt började med Lunarstorm, sorgligt men sant! Jag var en ganska flitig användare och uppdaterade min profildagbok relativt frekvent, men när vännerna flydde fjortisfältet försvann själva meningen med att hänga kvar där. Efter ett tag skaffade jag således malinstalin-bloggen. Den fick en relativt kort karriär då jag aldrig varit särskilt bra på det där med kontinuitet men ändå föddes det ett litet intresse. Det lilla intresset fick dock ligga och gro till sig ett tag och sporadiska uppdateringar kom sisådär var tredje månad. Under den här tiden började jag upptäcka bloggar såsom min underbara Klaras blogg och UnderbaraClara-bloggen. Varje gång jag gick ut på nätet hade jag vissa bloggar jag alltid kollade och jag blev på riktigt jätteledsen när min favorit lades ner. Jag fascinerades av att kunna komma sånära en annan människa, utan att känna personen eller någonsin ha träffat henne fick jag dela hennes liv och tankar i bild och ord. Att sedan upptäcka vänners bloggar och kunna följa dem i deras vardag även om vi spridits ut över hela Sverige var fantastisk roligt.

Så i somras under mina kvällar på Turistbyrån, när butiken var tom, sommarnatten ljus och Facebook kändes lite för fel att surfa på under arbetstid, då tog jag tag i det. Saknaden efter Liljeholmen och romantiska sommarskildringar, second-handhyllningar och grillkvällar publicerades och yes, sedan var jag fast. Dock trivs jag förvånansvärt bra och som synes har jag lyckats att både skrapa ihop ett gäng läsare och hålla ut nästan ett halvår, good girl!

Nu på senaste tiden har jag reflekterat över vad jag egentligen skriver. Hur personlig ska jag egentligen vara och ska jag försöka hålla upp en professionell och positiv fasad med käcka inlägg på korrekt svenska? Ska jag ta hänsyn till att vem som helst kan läsa, eller ska jag skriva för mig själv och mina närmaste? I höst har min blogg varit en ventil där jag gråtit ut, klagat, bearbetat mina känslor och kanske var det dumt gjort. Men publicerat är publicerat och nu när jag mår så mycket bättre är det tydligt att bloggen har varit till stor hjälp. Språket är inte alltid helt klokish, meningsbyggnad-dygden som Anne-Marie tjatade om var eviga svenskalektion lyser med sin frånvaro och slang är lite av min bästa vän. När orden inte räcker till krävs nya ord, that's the way the story goes. Och ja, jag blandar engelska och svenska hej vilt. Lovely är mitt favoritord over all! (Underbart låter liksom inte lika rätt). Bloggen har kommit att bli min kompis, någon jag delar mitt liv med och ett sätt att kommunicera med vänner runt vår jord.

Vart jag hamnar i framtiden får således framtiden utvisa men de som känner mig vet att jag är något av en pratkvarn som talar ut om allt, vädrar åsikter och skriker ut mina känslor så jag antar att bloggen kommer fortsätta i samma spår. För att citera Salem Al-Fakir: "This is who I am".

So help me God!

OKEJ. På riktigt nu. Jag har alldeles för mycket tankar i huvudet. Klockan är alldeles för mycket och allt är bara alldeles för mycket. GAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Vem i allsindar, förutom unga fröken Malin Nilsson, kommer på den inkompetenta idén att brodera korsstygn när hon har bangat en Jonathan Johansson konsert för att vara hemma och plugga? Det finns inte.

GIV MIG STYRKA!

Her eyes is behind the drapes

Alltså på riktigt, Mew ger mig gåshud. Det är nästintill andligt och jag ryser ungefär lika mycket som när Erica sjöng "Fields of Gold" i kyrkan sista veckan på Liljet. Som jag grät då. Och idag, mitt i julstress och julklappshets på H&M Drottninggatan, så trängde Mew igenom alla skrik, skratt och stressad röster, rakt in i hjärtat. Det var stort på ett sätt jag inte kan sätta fingret på och alla minnen bara välde över mig. Mina Indienresor, Johan, vänner, Hönö, ja allt som är så starkt förknippat med bandet som regerade min iPod under nästan två år. Jag var tvungen att gå hem, ladda Spotify med alla 4 skivor och bara sitta och lyssna. Magiskt.

Spotify är förövrigt min nya bästis. Gudars skymning så bra! Hörni, ge mig lite bra låttips nu, som Kylies Wow. Den är en hit fo'sure.

Min resa var mot solen

långt bortom alla slutna rum,

Där allting är oändligt, och alla gränser har förevigt suddats ut.

Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,

Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.

Tommy alltså. Vilken man, vilken röst! Och Py sen, hennes talang när det kommer till låtskrivande är sanslös.

Sandra sussar som vanligt på andra sidan rummet, i vår lägenhet som vi får bo kvar i! Är det inte fantastiskt så säg. Julstjärnan glimmar i fönstret och det enda som fattas är ett vintervitt Stockholm utanför fönstret. Är inte redo för sängen än, så mycket känslor och tankar som snurrar i mitt huvud. Tänker att en kopp te och en dust med dagboken borde göra susen för en ung kvinna som jag. Men först helgens bravader och tankar sammanfattade i någon slags lista.

• När man/kvinn fyllt 20 är man/kvinn alltså kvinna. Inte längre flicka eller tjej utan kvinna. Scary som tusan!
• Jag blir aldrig kär i blonda killar. Inte på riktigt. Mellanblonda kan funka men aldrig aldrig att jag har blivit knäsvag för en Emil-blond pojkslyngel. Däremot mörka, lite håriga män, gärna en bit längre och med kreativa intressen. There you got me!
• Debaser Slussen ger mig Stockholmsnattens bästa utekvällar.
• Musikaler is the shit.
• Det blir aldrig tråkigt med glitter! Inte ens på badrumsmattan, i stövlarna eller på knäckebrödsmackan.
• Jag älskar att dansa. Fantastiskt koreograferade á la Julgranen on stage eller kreativ och hett á la backstage. Min bästa move är "föder ett barn som blir världens ljus." Jag lovar.

BIG LOVE - yours forever and ever in harmony

Hallelujah!

Det kanske är för att det är jul snart, eller för att tentan gick så sanslöst bra, eller för att det är så fantastiskt roligt att vara med i "Levande sjungande julgranen". För jag liksom flödar över av glädje ikväll.

Alla sötasöta barn, mina fina danstjejer, störtsköna kören och ja alla som ger av sin tid och glädje för att tillsammans skapa en hejdundrandes julmusikal. I love it! Trots alla sena kvällar, alla nersvalda utbrott på olydiga kids, träningsvärk och trötthet så är det så sanslöst värt det och ja, det kommer vara livets vemodigaste i morgon kväll. Men innan dess väntar sista och förhoppningsvis bästa föreställningen. Så kom och titta för tusan!