Jag frågade bästis häromdagen vad jag brukar klaga över när jag väl klagar. Vi kom fram till att följande var de mest frekventa ämnena:
- INDIEN: (Jag längtar ständigt och jämt efter mitt land i öster. Det är som en envis sjukdom som inte vill ge med sig utan stormar in i mitt liv titt som tätt. Och med den kommer de jobbiga frågorna. Vad gör jag egentligen i Sverige? Vad är meningen med mitt liv? Var är min plats på jorden?)
PLUGG, STRESS, SAKNAD, ENSAMHET.
Men det är himla dåligt egentligen, att klaga menar jag. Tydligt att jag behöver en ordentlig shape up när jag klagar på grejer jag egentligen styr helt och fullt över själv. Om det vore krig, svält eller miljön jag la fokus på hade det ändå varit okej på något vis. Nu har det dock bara handlat om mig, mitt liv och min framtid. Egoistisk som få.
Så this is the end of klagovisorna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så sant.
Varför lägger vi all denna tid på att klaga, istället för att ta tag i saker...
Ja jag klagar på att jag har mycket att göra, men om jag la all den tiden som jag klagar på att jag har mycket att göra till att jag faktiskt tog tag i de där sakerna... Bara ett exempel liksom..
Positivt tänkande är bra, har jag hört.
vi syns i nässjö vid jul!
Kram
/Malin
Skicka en kommentar