Why am i wry?

Sitter och läser igenom mina tidigare blogginlägg och funderar på varför jag egentligen skriver, hur jag skriver och vad jag skriver om.

Allt började med Lunarstorm, sorgligt men sant! Jag var en ganska flitig användare och uppdaterade min profildagbok relativt frekvent, men när vännerna flydde fjortisfältet försvann själva meningen med att hänga kvar där. Efter ett tag skaffade jag således malinstalin-bloggen. Den fick en relativt kort karriär då jag aldrig varit särskilt bra på det där med kontinuitet men ändå föddes det ett litet intresse. Det lilla intresset fick dock ligga och gro till sig ett tag och sporadiska uppdateringar kom sisådär var tredje månad. Under den här tiden började jag upptäcka bloggar såsom min underbara Klaras blogg och UnderbaraClara-bloggen. Varje gång jag gick ut på nätet hade jag vissa bloggar jag alltid kollade och jag blev på riktigt jätteledsen när min favorit lades ner. Jag fascinerades av att kunna komma sånära en annan människa, utan att känna personen eller någonsin ha träffat henne fick jag dela hennes liv och tankar i bild och ord. Att sedan upptäcka vänners bloggar och kunna följa dem i deras vardag även om vi spridits ut över hela Sverige var fantastisk roligt.

Så i somras under mina kvällar på Turistbyrån, när butiken var tom, sommarnatten ljus och Facebook kändes lite för fel att surfa på under arbetstid, då tog jag tag i det. Saknaden efter Liljeholmen och romantiska sommarskildringar, second-handhyllningar och grillkvällar publicerades och yes, sedan var jag fast. Dock trivs jag förvånansvärt bra och som synes har jag lyckats att både skrapa ihop ett gäng läsare och hålla ut nästan ett halvår, good girl!

Nu på senaste tiden har jag reflekterat över vad jag egentligen skriver. Hur personlig ska jag egentligen vara och ska jag försöka hålla upp en professionell och positiv fasad med käcka inlägg på korrekt svenska? Ska jag ta hänsyn till att vem som helst kan läsa, eller ska jag skriva för mig själv och mina närmaste? I höst har min blogg varit en ventil där jag gråtit ut, klagat, bearbetat mina känslor och kanske var det dumt gjort. Men publicerat är publicerat och nu när jag mår så mycket bättre är det tydligt att bloggen har varit till stor hjälp. Språket är inte alltid helt klokish, meningsbyggnad-dygden som Anne-Marie tjatade om var eviga svenskalektion lyser med sin frånvaro och slang är lite av min bästa vän. När orden inte räcker till krävs nya ord, that's the way the story goes. Och ja, jag blandar engelska och svenska hej vilt. Lovely är mitt favoritord over all! (Underbart låter liksom inte lika rätt). Bloggen har kommit att bli min kompis, någon jag delar mitt liv med och ett sätt att kommunicera med vänner runt vår jord.

Vart jag hamnar i framtiden får således framtiden utvisa men de som känner mig vet att jag är något av en pratkvarn som talar ut om allt, vädrar åsikter och skriker ut mina känslor så jag antar att bloggen kommer fortsätta i samma spår. För att citera Salem Al-Fakir: "This is who I am".