I en säng vid ett fönster

Min säng står så perfekt inklämd mellan två väggar, precis nedanför fönstret. Jag kan sitta vid båda ändarna, luta mig mot väggen och antingen titta mot Immanuelskyrkan eller Spårvagnshallarna. Varje morgon när jag vaknar ser jag direkt vad det är för väder genom mitt stora vackra fönster med handblåsta rutor och på fönsterkarmen följer jag mina påskliljors liv från lök till blomma. I högra hörnet står min älskade jordglob och sprider sitt lugna ljus när kvällarna blir mörka. Jag brukar ligga och titta på den, drömma mig bort till varmare breddgrader, färger och dofter. I vänstra hörnet huserar min "jag kan inte leva utan er"-boksamling. Min bibel, Lonley Planet "India", Erlend Loes "Maria & José", två trasiga vackra böcker från farmor och stugan, Paulo Coelhos "Vid floden Piedra", Niklas Piensohos "En för alla - Alla för en" och Wilfrid Stinissens andaktsbok . Mina två turkosa ljuslyktor och en fin plåtburk trängs med några halvdöda orkidéer från Hötorget som jag vårdar som mina barn. Eftersom jag älskar ljuset är gardiner bannlysta. I fönstret hänger istället två gamla ljuslyktor från Indiska, en barnmobil med elefanter och en bjällra med fåglar från Indien.

I'm not a girl... Not yet a woman

Klockan är strax efter halv nio och för andra morgonen i rad är jag uppstigen, morgonpromenerad, frukostäten och iordninggjord. Börjar ana någon slags ny positiv trend som jag faktiskt gillar! Ska strax till skolan för lite plugg, hemtenta-vecka it is om ni inte märkt det på tidigare melankoliska inlägg. (Hur smart är jag egentligen som lyssnar på Johans och min låt när jag är trött och stressad? Klart det känns, det kommer det nog alltid att göra på ett eller annat sätt. Pucko-Malin!) Är fortfarande hyfsat lugn över tentan även om jag knappt kan säga att jag har börjat. Väldigt typiskt mig att leva i någon slags drömvärld till sista dagen. Men ja, den får gå som den går, faktiskt så bryr jag mig inte särskilt hårt så länge jag klarar den. Kan bero på att vi på riktigt haft livets sämsta lärare ever. Jag vet inte vad det är för fel på lärarna på universitetet men undervisa är sannerligen inte deras cup of tea. Har kanske haft fyra av elva lärare som varit bra sen i höstas. Och den här gången är det verkligen katastrof.

Nope, skoldags nu. So long!

No One's Gonna Love you

It's looking like a limb torn off
Or altogether just taken apart
We're reeling through an endless fall
We are the ever-living ghost of what once was

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

And anything to make you smile
It is my better side of you to admire
But they should never take so long
Just to be over then back to another one

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

But someone,They could have warned you
When things start splitting at the seams and now
The whole thing's tumbling down
Things start splitting at the seams and now
If things start splitting at the seams and now,
It's tumbling down
Hard

Anything to make you smile
You are the ever-living ghost of what once was
I never want to hear you say
That you'd be better off
Or you liked it that way

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

But someone
They should have warned you
When things start splitting at the seams and now
The whole thing's tumbling down
Things start splitting at the seams and now
If things start splitting at the seams and now,
It's tumbling down
Hard

När ska mitt hjärta bli helt igen?

Småstadens förbannelse.

Kom på det nu. Det är faktiskt småstadens förbannelse, det jag skrev i förra inlägget. Att alla försvinner ut i världen åt olika håll och kanske skiljs åt för alltid. För Nässjö erbjuder ju ingen framtid på det sättet och funkar inte i längden för någon som vill upptäcka mer än Hotell Höglands bardisk. Jag är faktiskt galet avundsjuk på mina kära klasskamrater som är från Stockholm och har de flesta av sina vänner kvar i stan. Som kan spendera en fredagskväll med sitt gamla gäng utan att det innebär livets planering ett halvår i förväg eller sjunka ner framför TV:n med sin bästa vän utan att det innebär otaliga timmar på tåg och ett antal hundralappar i kostnad. Fuck it.

(All) by myself

Sitter och försöker knåpa ihop något hyfsat läsvärt till vår "tentagruppsträff" imorgon. Vuxna män(niskor) gör saker tillsammans, vilket även innebär att dela med sig av anteckningar och kunskap. Men såklart är jag sanslöst opepp, vilket säkerligen har en hel del med den sena tidpunkten att göra, sömnbrist och tentaångest i kombination med sedvanlig melankoli. Som sagt borde min blogg ha ett tidlås mellan 22.00 och 10.00.

Jag inser mer och mer att när det kommer till hösten är jag totalt ensam. Ensam på så vis att jag måste fatta mina egna beslut, beroende på vad JAG vill läsa och var JAG vill bo. Vilket jag alltså inte vet. Alls. Fram tills nu har jag förlitat mig på vänners lösa snack om att flytta hit eller dit och försökt anpassa mina beslut efter det, för om jag fick önska innerst inne så bor jag hellre i Arbrå med folk jag gillar än i Göteborg ensam. Men då jag inte är ensam om att vara förvirrad, då ingen egentligen vet eller vill fatta något beslut så får jag försöka gå på magkänsla och komma fram till den där djupt nergrävda skatten som kallas "min egna vilja".

För alla har sina liv, med sina vänner, sina drömmar, sina tankar, sina förhoppningar i sina städer. Och visst kan det vara en trygghet att flytta till en stad där man känner någon men jag kommer ändå vara ensam och behöva skapa mig ett eget liv. Och visst kan jag försöka övertala folk att flytta hit, eller följa efter någon till världens ände. Men då alla är så framtidsförvirrad så jag spyr på det så är det ingen idé att försöka planera och bygga upp drömmar. Fast fick jag önska så vore det fint om alla flyttade hit. Så kunde vi bo i massa kollektiv runt om i stan, upptäcka alla Stockholms pärlor, promenera längs alla vackra gator, gå på museum, fika på mysiga caféer, gå på teater, opera, balett, klubba runt och dansa tills gryningen, åka ut i naturen, kanske till havet och ibland ta en rejäl secondhand-runda på söder. Bara hänga och umgås med mina bästa 24/7. Och plugga något intressant så jag kan rädda världen sen såklart.

Okej, jag saknar er.

After winter must come spring

Vårkänsla i Stocket idag och livet är sådär bra som det blir efter en gårkväll med Jonathan Johansson som äntligen äntligen framförde "Kan kan bli så bra", en sovmorgon med lite yoga, fin filfrukost, långpromenad med Hanna, gratisprover på NK och en dust vid stängning på Hötorget. 3 annans 20:- är galet bra och ja, för er som får dåliga vibbar så var den faktiskt märkt med ICA Eco. Samtidigt så har jag insett att lagiskhet inte är något att eftersträva och Hötorget är så charmigt. Annars är Herman still going strong! =)

Jag har börjat träna lite. Eller mycket. Var ute och sprang igår och körde ett core och ett poweryoga-pass imorse. I love my träningsDVDs! Och jag tror att jag har bestämt mig, Stocket i höst it is. Jag intalar mig det ett tag iaf så får jag känna av hur det känns. 15 känns farligt nära och jag är löjligt velig.

Start spreading the news, I'm leaving today...

Jag har en känsla av att jag slösar bort mitt liv framför datorn/med att oroa mig/städa/fixa/vänta/stressa/sova för länge varje natt och ja med totalt onödiga saker. Jag vet inte varför men jag får liksom inget gjort, jag går runt och nojjar och tänker på allt och inget och kämpar ständigt för att skjuta undan känslan av ensamhet. Som ikväll, efter en halvdag i skolan och några timmar på Tvålpalatset med Avli, fullt upp med andra ord, en dag att vara nöjd med. Så kommer jag hem och försöker genast hitta något att göra, någon att hänga med istället för att ta vara på tiden och göra allt jag alltid vill göra som att sy, titta på OC, skriva dagbok, dricka te och läsa. För det går liksom inte att vara ensam. Jag vet inte om jag har blivit skadad efter ett år på folkis, ett halvår i Indien och tjugoett år hemma hos mor och far men jag blir genomledsen av tanken att sitta hemma själv en kväll, att inte umgås med någon.

I grund och botten tror jag allt handlar om att jag vill känna mig uppskattad, känna att det finns folk som gillar mig och vill hänga. Vilket jag borde förstå efter en helg då jag har haft sju nattgäster och fyrtio gäster på min ferre. Som jag INTE hade mutat. Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till, om jag kan skylla på Sthlm, att bo ihop med tre "par", eller bara dålig självtrygghet och självkänsla. Men ja, det här funkar inte i längden. Jag sover bort mina mornar istället för att ta en promenad själv. Jag surfar bort all ledig tid istället för att umgås med mig själv. Jag ägnar onödigt mycket tid åt sms och telefonsamtal som egentligen inte har något värde och ja oroar mig, stressar och analyserar mig sönder och samman. Nej det är vår nu, det är dags för en shape up och sannerligen dags för internetförbud. Och att lägga mer tid på Gud, jag är ju faktiskt aldrig helt ensam.

Put your sign on me baby

Sitter på tvålpalatset med Avli och har som ett slags pluggfika. Effektiviteten är inte hundra men det är sjukt mycket trevligare än SU:s nedgångna lokaler. Och sällskapet är top notch! Har haft som livets helg med världens finaste vänner, lite second hand och givetvis mitt barty. Som en hit på alla vis, tack ni alla fantastiska människor som gjorde min ferre så bra!

Funderar på det där med tatuering igen. Det vore onekligen sjukt nice men på sista tiden har jag sett så många rasande fula tatueringar så ja, det känns fortfarande som svårt att bestämma sig. Dels vill jag ha något jag kan tänka mig att ha hela livet, dels vill jag ha något jag kan stå för utan att det blir alltför tråkigt och vanligt. Färg går nog bort dock. Och tulpaner, vilken är min senaste erfarenhet när det kommer till fula tatueringar. Fråga mig inte vad människan tänkte med, jag är fortfarande i chock. Alla former av ormar, drakar, nakna kvinnor och döskallar känns inte heller helt rätt, även Nalle Puh och hans anhang går bort. För att inte tala om tribals, indianer/indianattribut och vargar som ylar mot månen! Det som känns mest jag är nog ändå någon form av textrad eller ord. "Where your treasure is your heart will also be" har legat mig varmt om hjärtat ett tag men I don't know. Svårt ju! Så någon bra idé på lager anyone?

Under a silent sea

Också att Loney, Dears nya är så magiskt bra! Jag har lyssnat på den konstant sen i måndags, "Dear John" på repeat på spotify. Jag gör ofta så, att jag snöar in på en artist, ett band eller en skiva i taget och sen lyssnar endast och allena på den tills något bättre dyker upp. Det ger en sådär skön känsla av trygghet och trivsel att känna igen en låt, kunna sjunga med och ja, bli kompis med den.

Så ungefär vad som varit min vår this far:


Rhett Miller http://www.youtube.com/watch?v=f7mzvdXQglk

Be yout own PET http://www.youtube.com/watch?v=aUf5Me1sjZA

Detektivbyrån http://www.youtube.com/watch?v=SZTBelHPH8A

Tomas Andersson Wij http://www.youtube.com/watch?v=1lmtn76n5sI

Lykke Li http://www.youtube.com/watch?v=dlpgNsJsNKI

Timbaland http://www.youtube.com/watch?v=K3u9wFFfwzg

Orup http://www.youtube.com/watch?v=pCXi1KxN9RY

Kings of Leon http://www.youtube.com/watch?v=ugpjfYA1hZ4

Hederos/Hellberg http://www.youtube.com/watch?v=OZSb3j7WO3U

Loney, Dear http://www.youtube.com/watch?v=_9Thz7h0auM

Toni Holgersson, Irma Schultz Keller, Lasse Englund http://www.youtube.com/watch?v=NJy8jLzzlVs

Beyonce http://www.youtube.com/watch?v=PbXmFHYfIJs

Bon Iver http://www.youtube.com/watch?v=_9Thz7h0auM

Band of Horses http://www.youtube.com/watch?v=cuZo7pLnL7c

That's what friends are for

Sitter i le bibliotheque och läser om "Geopolitics". Den här veckan har jag varit en sjukt effektiv student och med tanke på helgens galej så kan det behövas. Lär bli allt annat än plugg är jag rädd. Eller rädd och rädd, förhoppningsvis blir det allt annat än plugg!

Har lämnat min dagbok hemma idag, hade med den igår och ägnade lite för lång tid åt att analysera mitt liv och min framtid. Vera bara skrattade åt mig och fick mig även att inse att den skulle, ve och fasa, kunna försvinna/glömmas här vilket skulle vara som jordens undergång. Minst. Jag blir mörkrädd bara av att tänka tanken på att någon skulle kunna läsa min dagbok. Bloggen är fine and dandy, här vet jag ju att det jag skriver blir läst, det är liksom syftet. Men min dagbok som är min ventil, min klagomur, min terapeut, min bästa vän, tjena jag skulle inte överleva det en sekund.

Satt annars och tänkte på hur mycket jag formats av människor jag umgåtts med. Hade jag varit kristen om jag inte vuxit upp i en kristen familj? Hade jag brytt mig om miljö, föräldrarledighet och lyssnat på Loney Dear om jag inte hade träffat Klara? Och mina tjejer, hur tusan hade jag varit om jag inte hade umgåtts med Stina and the gang under hela min ungdomstid?!

What if I stumble

Att lära sig av sina misstag är något jag skulle vilja lära mig.

I'm a big big girl

Så har jag fyllt 23 år. Tjugotre. Jag skulle lätt kunna panika ur nu, för jag känner mig INTE som 23. Mer som 2+3 med kanske en 1 framför. 15 är som en bra ålder tänker jag.

När jag var liten så tänkte jag att man var SÅ vuxen när man tog studenten; man skulle börja jobba, gifta sig snart och få massa söta små kids. Det var 5 år sedan jag tog studenten och den där vuxenheten har inte riktigt gjort sig till känna, mannen i mitt liv har definitivt inte gjort sig till känna och då jag gärna vill ha en man innan jag skaffar kids så är de faaaaar away! Jobbat har jag visserligen gjort men mer tillfälligt och bara för att få pengar så jag kan slippa jobba.

Men jag och Stina pratade om det här i lördags och kom fram till att vi är 23 på vårat eget sätt. Utan alla vanföreställningar om hur en 23-åring ska vara och istället som de vi är, ganska framtidsförvirrade, oseriösa och inget stabilt liv inom det närmaste. Och jag är sjukt nöjd!

Födelsedagen var finfin och jag och moder firades ordentligt med varsin tårta (ja vi fyller samma dag, och Stina fyller dagen efter. Himla bra att alltid kunna fira ihop med två av sina bästa kvinnor!). Jag fick givetvis min älskade pannkakstårta som slukades till frukost, mums! Sen förflöt dagen med gäster, telefonsamtal, sms och familjefirande och avslutades med att die ganze Familie ringde och sjöng för Stinet en minut över tolv. Lovely!

Så tack alla som gratinerade mig, tacktacktack!

Lovers in Japan

Varför är det så svårt att säga som det är ibland? När orden inte räcker till, när meningarna inte vill formulera sig på rätt sätt och det där man vill säga inte riktigt går att uttrycka. Att våga säga vad jag känner, tycker och tänker. Istället går jag runt och ältar det jag inte sa, skriver milslånga dagboksinlägg om vad jag borde sagt, hur jag borde gjort och vad som borde skett. Förr forsade orden ständigt ur min mun i osammanhängande meningar som liksom inte hann formuleras klart innan de poppade ut. Mer än en gång blev jag tillsagd att hålla käften och jag kom ständigt och jämt på mig själv att prata sönder situationer och människor. Jag var lärarnas älskling för jag ville ständigt prata om det jag lärt mig, frågade och disskuterade. Men nu, jag vet inte längre. Jag säger ingenting på lektionerna, inte för att jag inte kan utan mer för att det känns ja... jobbigt. Jag kan bäva inför att träffa nya människor som jag vet att jag måste konversera med och gå omvägar på stan för att slippa träffa någon jag känner. Kan man bli blyg vid 23 eller har jag bara en formsvacka?

Heal the world

Jag kommer visst aldrig bli gift. För att jag säger "Svenska Herrfotbollslandslaget". Om det nu skulle avskräcka män från att falla förr mig så är jag väldigt nöjd som ogift!

Men det kan vara bra för eventuella friare att veta liksom. Att jag äter genus till frukost varje dag. Och att jag kommer tvärvägra att inte dela lika på eventuell föräldrarledighet. Och att jag vill att både jag och min eventuella man jobbar 75% när barnen är små. För att det handlar om att prioritera, as usual.

Men det är ju ingen idé att fundera på det. För jag kommer som sagt inte bli gift. Ingen man kan ju stå ut med en kvinna som säger manlig läkare och barnmorskeman. Nejvetnånva så tokiga tankar jag har!