Lovers in Japan

Varför är det så svårt att säga som det är ibland? När orden inte räcker till, när meningarna inte vill formulera sig på rätt sätt och det där man vill säga inte riktigt går att uttrycka. Att våga säga vad jag känner, tycker och tänker. Istället går jag runt och ältar det jag inte sa, skriver milslånga dagboksinlägg om vad jag borde sagt, hur jag borde gjort och vad som borde skett. Förr forsade orden ständigt ur min mun i osammanhängande meningar som liksom inte hann formuleras klart innan de poppade ut. Mer än en gång blev jag tillsagd att hålla käften och jag kom ständigt och jämt på mig själv att prata sönder situationer och människor. Jag var lärarnas älskling för jag ville ständigt prata om det jag lärt mig, frågade och disskuterade. Men nu, jag vet inte längre. Jag säger ingenting på lektionerna, inte för att jag inte kan utan mer för att det känns ja... jobbigt. Jag kan bäva inför att träffa nya människor som jag vet att jag måste konversera med och gå omvägar på stan för att slippa träffa någon jag känner. Kan man bli blyg vid 23 eller har jag bara en formsvacka?