Sitter och försöker knåpa ihop något hyfsat läsvärt till vår "tentagruppsträff" imorgon. Vuxna män(niskor) gör saker tillsammans, vilket även innebär att dela med sig av anteckningar och kunskap. Men såklart är jag sanslöst opepp, vilket säkerligen har en hel del med den sena tidpunkten att göra, sömnbrist och tentaångest i kombination med sedvanlig melankoli. Som sagt borde min blogg ha ett tidlås mellan 22.00 och 10.00.
Jag inser mer och mer att när det kommer till hösten är jag totalt ensam. Ensam på så vis att jag måste fatta mina egna beslut, beroende på vad JAG vill läsa och var JAG vill bo. Vilket jag alltså inte vet. Alls. Fram tills nu har jag förlitat mig på vänners lösa snack om att flytta hit eller dit och försökt anpassa mina beslut efter det, för om jag fick önska innerst inne så bor jag hellre i Arbrå med folk jag gillar än i Göteborg ensam. Men då jag inte är ensam om att vara förvirrad, då ingen egentligen vet eller vill fatta något beslut så får jag försöka gå på magkänsla och komma fram till den där djupt nergrävda skatten som kallas "min egna vilja".
För alla har sina liv, med sina vänner, sina drömmar, sina tankar, sina förhoppningar i sina städer. Och visst kan det vara en trygghet att flytta till en stad där man känner någon men jag kommer ändå vara ensam och behöva skapa mig ett eget liv. Och visst kan jag försöka övertala folk att flytta hit, eller följa efter någon till världens ände. Men då alla är så framtidsförvirrad så jag spyr på det så är det ingen idé att försöka planera och bygga upp drömmar. Fast fick jag önska så vore det fint om alla flyttade hit. Så kunde vi bo i massa kollektiv runt om i stan, upptäcka alla Stockholms pärlor, promenera längs alla vackra gator, gå på museum, fika på mysiga caféer, gå på teater, opera, balett, klubba runt och dansa tills gryningen, åka ut i naturen, kanske till havet och ibland ta en rejäl secondhand-runda på söder. Bara hänga och umgås med mina bästa 24/7. Och plugga något intressant så jag kan rädda världen sen såklart.
Okej, jag saknar er.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
malin. det händer att du sätter ord på det jag känner...
att det ibland är upp till mig..
frågan är bara.. vad man ska göra..
hur vet jag vad jag vill, och inte vad jag tror att jag vill i förhållande till vad alla andra vill.
mm.
tankar.. åh.
Skicka en kommentar