Jag har gått inunder stjärnor

Att upptäcka en fin klass på THS.
Att som vanligt glömma bort att äta när hjärnan går på högvarv.
Att inse att veckan är fullbokad intill minsta minut.
Att prata med en saknad Moa.
Att njuta av ett nystädat rum.
Att vara totalt förälskad i en jordglob från -57.
Att lyssna på musik som rör vid hjärtat.
Att sitta mittemot en gråhårig tant i frälsis-uniform och sakna farmor så att ögonen svämmar över.

Det är min dag på ett ungefär. Och det är nog bara att inse att jag aldrig helt kommer att förstå att hon är borta och att jag alltid alltid alltid kommer att sakna henne. Så jag samlar mina minnen i en bok, min saknad och min kärlek och bär hennes halsband närmast hjärtat. Och får leva i en salig förvissning om att hon är hemma nu och att jag, mycket tack vare henne, vandrar samma väg.