Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Kom precis hem efter en promenad i den någorlunda tysta Stockholmsnatten. Behövde en stund med mig själv och Gud, gråta av mig lite, skälla, svära men framförallt tacka. Och tänka. Ordna upp tankarna, arkivera gammalt skräp, radera onödig info och ovälkomna känslor från hårddisken och ja, köra en virusscan av bara farten. Det är skönt att rensa lite, att ryta till åt sig själv och tänka efter före för en gångs skull.

Fick en släng av familjesaknad såhär vid läggdags och är inte det på riktigt det bästa? Att ha en fantastisk familj som man får sakna och älska. Sen är jag nog faktiskt en ganska jobbig familjemedlem när det kommer till kritan. Envis som få i kombination med tydligt egoistiska lillasysterdrag och en rejäl dos mellanbarn, vilken sägs vara självständig, fantasifull, visionär, kreativ, temperamentsfull och slarvig. Som tur är är min familj väldigt förstående och vana vid mina utbrott, infall och tusentals idéer som aldrig förverkligas. De är de personer som jag kan vara mig själv med till 100%, som jag kan krypa upp i knät på, som jag kan få vara liten med. Och det är något jag älskar. Att få bli åtta igen, att få skala av alla lager av förstånd och mognad som hämmar och begränsar. Istället busar jag med bror min, har matkrig och blir nattad av fina föräldrar. Ikväll får jag dock krypa till kojs alldeles själv, nattad av bästa Håkan och drömma om vårt kollektiv där jag ska bo med mina bästa tjejer, gömda flyktingar och kids på glid. Familj som familj, det skulle bli klockers!