Idag ska jag städa mitt rum. När min hjärna är ett kaos finns det inget bättre än att plocka iordning och organisera det mer fysiska kaos som faktiskt råder i min lila lilla kammare. När förvirringen äter upp mig är den bästa medicinen helt klart strumpsortering!
Jag har börjat fundera på journalist igen. Och ja, jag har precis hoppat på en tvåårig utbildning men samtidigt kanske jag har varit för hård mot mig själv. Ända sedan jag var liten och drömde om att jobba på Dagen har journalistyrket legat närmast mitt hjärta. Under gymnasietiden hägrade JMK i Göteborg och senare dess namne i Stockholm. Men sen kom tvivlen. Tvivlen på min talang, på om jag egentligen kan skriva annat än pladdriga blogginlägg om känslor hit och känslor dit. Jag tappade fokus och motivation, rädslan att hamna på en småstadstidning a la Smålandstidningen var mer än avskräckande och målet blev alldeles för suddigt för att orka kämpa mot. Men så i natt när jag låg och snurrade på min jordglob och kände Indienlängtan som en varm klump i magen insåg jag att min dröm lever i allra högsta grad. Och den här gången ska jag kämpa lite för den, hitta tillbaka till min barnsliga optimism och våga satsa på det jag faktiskt vill. Vara sådär fruktansvärt tjurskallig och envis som jag ocharmigt nog faktiskt är. Och då tror jag faktiskt att det kommer att gå hur bra som helst!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men ja! Bli min vän och kollega! Jag tänker såhär: Klart att man måste vara medveten om hur arbetsmarknaden ser ut, oavsett vilken utbildning man väljer. Och arbetsmarknaden för journalister är ju tveklöst speciell. Men. Sen låter inte jag det styra över mina drömmar. Jag vägrar bli en människa som styrs av mina rädslor, som tänker "tänk om". Jag gjorde ett projektarbete i gymnasiet om unga och cancer, och då bjöd vi dit en tjej att föreläsa som fick leukemi när hon var 23 år. Hon sa något jag tänkt på mycket och som även går att applicera på andra delar av livet. När hon fick cancer ville hon inte höra statistiken för hur många som överlevde (vilket såg ganska dystert ut för hennes del), eftersom hon ansåg att hennes kamp och hennes förutsättningar inte hade med alla andra att göra. Så tänker jag. Jag går den väg jag tror är min, gör det jag tycker mest om att göra (och det blir jag troligtvis också bäst på) så bra jag kan. Resten försöker jag lämna. (Och så läser jag dikter som den här: http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/ja-visst-gor-det-ont.shtml)
när du gått detta...för det har du nog bra nytta av i journalistik...
så åker du till ume och pluggar journalistlinjen på strömbäcks folkis ;)
bra skola, med bra meriter. theodor går där. osså fåru nära till klara =)
you go girl!
Skicka en kommentar