Bloggen är död, länge leve bloggen.

Det är som att jag vill ge upp idag. Sitter på Södertörns bibliotek med min kära Avli och försöker motivera mig att plugga till måndagens tenta. Den kommer bli hyfsat knivig och med tanke på brors stundande besök i helgen är varje minut dyrbar. Men det GÅR INTE. Kalla mig lat, löjlig, fjorton år eller vad ni tycker känns lämpligt. Men jag är inte ett dugg intresserad av det jag försöker trycka in i mitt blonda huvud. Ja, det kan säkert bero på hårfärgen också, jag har övervägt en mer akademisk, kortklippt mörk frisyr istället för mitt rufsiga, blonda pop-svall. Skämt åsido, jag börjar bli väldigt trött på min velighet nu. För jag vet att jag har ruskigt lätt för att lära mig saker, jag har kapacitet att klara en utbildning och jag VILL VILL VILL börja plugga nu. Plugga något som jag känner mig motiverad att läsa, som väcker mitt engagemang och mitt intresse. Och jag vet ju att jag aldrig kommer att nöja mig med att harva på ett kommunkontor i mellansverige, jag kommer gå in i väggen tusenfalt av ren tristess om jag inte får vara med ”där (jag i alla fall inbillar mig att) det händer”. Jag vill så mycket utan att egentligen vilja någonting. Jag drömmer om, och ser det inte ens som en omöjlighet att vara med och förändra världen, att jobba internationellt inom EU, FN, ECOSOC eller någon NGO. Men just nu känns det som om jag bara låter dagarna gå, som om jag slösar bort min tid. Jag är fast i ett ekorrhjul av lathet, trötthet, omotivation och oengagemang och det enda jag lyckas producera är klagovisor som är allt annat än slagdängor. Snarare ger de bara mig och min omgivning huvudvärk och spär på min redan stressad själ med ytterligare doser av frustration. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till, när allt jag testar bara mynnar ut i halvhjärtade hemtentor och ”sista minuten plugg” när kniven närmar sig strupen. Dagarna bara rinner iväg utan att jag ens vet vad jag gör och snart har ytterligare en termin gått där jag med nöd och näppe lyckats få godkänt bara för att min hjärna har en förmåga att suga i sig information snabbt när jag väl öppnar boken natten innan tentan. Jag vet att jag är skitlöjlig som klagar såhär. Jag som alltid lyckats glida igenom skolan med toppbetyg utan att anstränga mig ett dyft. Och det kanske också är en del av problemet samtidigt som det också stressar mig. Att jag kastar bort den kapacitet jag faktiskt har.

Det här leder ingenstans. Den här bloggen har inte lett någonstans på väldigt länge. Istället för att vara en plats där jag ventilerar mina åsikter om miljö och jämställdhet har den blivit ett forum där jag mest bara gnäller och ägnar mig åt introvert navelskåderi. Och där är den skrämmande lik hur jag lever mitt liv. Därför förklarar jag härmed bloggen död. Ingen mår bättre av att läsa om min förvirring, jag mår definitivt inte bättre av att ytterligare förvilla mig in i mina tankelabyrinter som bevisligen inte lett någonstans på drygt ett år. Det är slöseri med er tid, min tid och det utrymme den faktiskt tar upp på någon server därute i cyberspace. Jag kommer dock sakna att skriva, att låta orden flöda och fingrarna dansa över tangentbordet snabbare än tanken hinner med. Men förhoppningsvis ger det mig en spark i baken att göra något vettigt, något som faktiskt leder någonstans istället för att en gång i veckan känna mig nöjd över att fått ett blogginlägg publicerat som ändå ingen läser.

Så; so long, farewell, auf wiedersehen adieu. Bloggen är död, länge leve bloggen.