Jag hade ett samtal med en vän igår om min längtan efter Indien. Och återigen insåg jag att det nog inte bara är en längtan; jag SKA tillbaka. Dagligen känner jag dofter, stämningar, upplever situationer eller ser saker som får mig att för några sekunder förflyttas till ett land flera tusen mil bort. Oftast är det på morgonen när solen ligger lågt och diset har dröjt sig kvar. När det är sådär halvkyligt och torrt i luften. Genast hamnar jag utanför Resource Center på Pule Monday Road i Pune, en tidig morgon innan staden har vaknat, på väg att stiga in i en rickshaw för att ta mig till stationen och dagens första tåg till Mumbai. Eller när jag går förbi en papperskorg som sprider allt annat än angenäma dofter. Då är jag i hörnet vid Kings Flat, vår lägenhet i Chennai och en bit bort står Murguan och tjafsar med Praba. Men det bästa är diselbilar och indiska kvinnor på tunnelbanan. Känslan av lycka som sprider sig i kroppen är oslagbar och plötsligt befinner jag mig vid på bussen, på väg hem från skolan, med massa underbara kids överallt omkring mig och minst ett par i knät.
Är det jag känner en kallelse eller bara ett försök att fly den svenska vardagstristessen? Är min längtan tillräcklig för att jag ska våga åka tillbaka, våga lita på att min plats finns i landet som stal mitt hjärta hösten 2005?
Och om du någonsin ens funderat på att rösta, eller gubevars röstat på Kristdemokraterna så borde du läsa den här artikeln. Alla andra också förövrigt. Jag blir minst sagt äcklad.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=185355
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
å bejbi. indien alltså. king's flat & murugan. fint.
men fy för vapenindustri! blä.
Skicka en kommentar