Men bara om min älskade väntar

Igår började jag på Teologiska Högskolan i Stockholm. I två år ska jag tydligen läsa Mänskliga Rättigheter och ja, det känns onekligen väldigt bra. Dock är jag hyfsat skrämd av tanken på att de kommande två åren är planerade redan nu, det är så olikt mig som något kan bli!

Gårdagen var spännande på alla vis! Nya (ärvd från farmor men ändå) skolväskan var packad sen kvällen innan och bästa kombon Sandra hade sponsrat med et sprillans nytt kollegieblock. Tog tunnelbanan i god tid och mötte upp min kära vapendragare från IR, fina Linnea så vi kunde ha sällis till skolan. Väl framme fick vi registrera oss och tvåorna tjoade av glädje över att se varandra efter ett långt sommarlov. Dagen inleddes med en gemensam samling där rektorn höll ett inspirerande tal om att vi skulle hissa våra segel och segla med i kunskapens vind. Alla lärare kom fram och presenterade sig och en representant från vardera utbildning hälsade oss nya elever välkomna.

Alla var smått lyriska över denna "fantastiska skola" som visst skulle ha en "helt fantastisk gemenskap" och jag och Linnea fnissade lite där vi satt. Kontrasterna till den skola vi började förra hösten var nämligen slående då den introduktionsdagen bestod av en sur och stirrig Örjan som visade overhead på overhead om framtiden inom IR samt idrottssällskapets ordförande som stressade runt ett par minuter om vi "eventuellt ville engagera oss". Men det bästa på hela gårdagen var nog ändå musiken. En duktig gosse vid namn Arvid framförde två helt galet otippade stycken: "Sverige" av Kent och "Bara om min älskade väntar", Nationalteaterns Dylan-cover.

Folkis-känslan var enorm och när skolan sen bjöd på bullfika a la Liljet och vi skulle presentera oss själva, sittandes i en ring, så insåg jag att jag nog blivit lite småkär. Och THS - jag tror vi kommer funka bra ihop!