It's killing me no more

Usch, bloggen har verkligen tappat. Känner det mer och mer, den är så TRÅKIG! Men för att göra allt lite roligare tänkte jag berätta om min morgon och min gårkväll. (För det är ju så fantastiskt kul...)

Var på konsert igår på Mosebacke med ett gäng Betlos. Gillar att hänga med folkisfolk, får liksom en hemmakänsla och känner mig sådär trygg. Som på ett barnkalas när alla är snälla och man får äta glasstårta som ser ut som ett tåg. Ja ni vet. I vilket fall var det ganska tjockt med folk och såklart sprang jag på ett flertal frikyrkorävar. Mycket trevligt och tydliga punktvibbar. Så kom givetvis en sån där klassisk situation, jag ser en kille och känner igen honom men kan inte riktigt placera det, classico. Så märker jag att han ser mig och känner igen mig och till slut så blir det den där "hej-jag-känner-igen-dig-men-vet-inte-vartifrån-har-du-varit-där-eller-där-eller-känner-du-henne-eller-honom-ja-just-det-henne-känner-vi-ju-båda!". Och så blir man sådär glad, som att vinna på lotto ungefär, för vad kul att frikyrkovärlden är mindre än ett B-frimärke och vad festligt att vi lyckas hitta inte bara en utan 4 personer vi båda känner! (Nej, nej, givetvis inte någon ironi alls här). Nu visar sig detta dock vara en mycket trevlig ung man och vi har som ett gemytligt häng. Allt är frid och fröjd på alla vis tills jag återigen blir uppmärksammad på en liten romans jag hade för, vänta nu, SJU år sedan. Vissa grejer ligger liksom kvar I guess. Och ja, jag tror ett flertal av er gissar alldeles rätt nu och nej, jag ska verkligen inte säga något så mycket som jag själv nämnt det men nu var det faktiskt inte jag! Haha.

Kvällen var förträfflig på alla vis och blev alldeles för sen såklart. Därför satte jag klockan på halv nio för att unna mig lite sovmorgon, yes det nya morgonpigga livet är tydligt min grej! Döm om min förvåning när jag då vaknade halvt yrande och klockan endast var sex! Var väldigt förvirrad ett par sekunder tills jag insåg att min kudde var blöt, mina kinder var fuktiga och min rygg gjorde ogudaktigt ont. Jag var mitt i en gråtattack och stormade ut i köket för att trycka i mig 3 ipren (ja, jag vet att det var att ta i men jag är inte alltid så klartänkt), lägga vetekudden i micron och kvidande profylax-andas i en hög på golvet tills den kokheta, välsignade kudden äntligen kunde lindra mina fruktansvärda kvinnosmärtor. Sen sov jag som en stock till tio och nu mår jag alldeles bra, frånsett ett dovt illamående som inte riktigt vill ge med sig.

That's the story, morning glory. Ha nu en strålande dag mina kära!