I wish it was, men det närmar sig 15/4 och Gud är lika tyst som trasiga väckarklocka. Jag skjuter på beslutet som om det vore en dödsdom och framtiden känns mer skrämmande än att vandra ensam hem genom Stockholmsnatten. Jag är besatt av tanken på att hitta tryggheten, om den nu ens går att finna. Jag vill på riktigt ge Stockholm en ny chans, ett år utan ett krossat hjärta och en sprucken folkhögskolebubbla i bagaget. Ett år då staden får ta mig med den storm jag hittills bara anat, ett år då smörgåsbordet står uppdukat och varje dag bjuder på nya gastronomiska upplevelser. Men kan det ens bli så? Är det värt ett försök trots att halva min bekantskapskrets flyr huvudstaden och mina närmaste vänner inte ämnar dra sig åt de kungliga breddgraderna? Kommer jag trivas ett år till, kommer det bli bättre, kommer jag ha någon att umgås med och framför allt; kommer jag hitta min trygghet och lycka?
Stockholm/Göteborg/Uppsala/Lund/Jönköping/Nässjö? Ge mig ett bra förslag så kanske det blir du som får avgöra min framtid. Bajs.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
MALIN! finns lund ens med på din lista nuförtiden? du vet att jag skulle välkomna dig med de öppnaste av armar. vi skulle få det så sjukt kicking på den skånska myllan. åå.
du vet var jag står. du vet även att uppsala tar emot dig med öppna armar. jag kan erbjuda dig att dela säng tills du hittar boende, vilket jag inte tror ska bli ett större problem där än nån annanstans. men allt det här vet du ju redan. nånstans är det bara du som kan gå på din egen djupt rotade magkänsa och låta Gud/VHS göra resten...du finns i mina böner. you can do it.
jag ryser av dina ord flicka.
jönköping till hösten, så kan vi gå långa promenader och gråta ömsesidiga tårar över livsfrågor.
Skicka en kommentar