12 timmar senare och inte speciellt mycket klokare. Inte alls knappt. Kan inte fokusera, inte koncentrera mig och har ingen självdisciplin. Tar små matpauser hela tiden, som nyss när jag kokade och ÅT UPP ett halvt blomkålshuvud. Ibland förstår jag inte mig själv. Och det konstigaste är, att medans jag gör sådana där konstiga saker kan jag samtidigt sitta och förebrå mig själv i tanken. "Malin, du är inte riktigt klok! Nu bara äter du utan att vara hungrig bara för att få tiden att gå. Det kommer bara sluta med att du blir trött och mår illa." Precis så tänkte jag nyss när jag åt mitt blomkålshuvud. Lika fullt åt jag upp det och struntade i mina egna förmaningar. Jag är nog lite schizo.
Var ute och gick med Tobbe innan. Han är en så hyvens karl! Och i hissen upp insåg jag en viktig sak; det är okej att vara ledsen. Det är okej att jag sörjer, för jag har förlorat det som var det viktigaste i mitt liv. Även om jag inte har förlorat Johan i sig, har mitt liv radikalt förändrats och därför mår jag som jag mår. Sen kan jag försöka skjuta undan känslorna med blomkålshuvuden och fulltecknad kalender bäst katten jag vill. Men det är ju så fullkomligt logiskt att det är därför jag inte helt orkar, att det är därför jag är ständigt trött och hängig. Jag har en sorg och jag kan antigen bearbeta den eller inte. Men jag kommer lika fullt må dåligt. Så det kanske ändå är bäst att gråta ut, att skrika, slå och sparka. Att minnas och gråta. För efter regn kommer solsken I guess och där hoppas jag att Johan finns kvar som min allra bästa vän.
Var ute och gick med Tobbe innan. Han är en så hyvens karl! Och i hissen upp insåg jag en viktig sak; det är okej att vara ledsen. Det är okej att jag sörjer, för jag har förlorat det som var det viktigaste i mitt liv. Även om jag inte har förlorat Johan i sig, har mitt liv radikalt förändrats och därför mår jag som jag mår. Sen kan jag försöka skjuta undan känslorna med blomkålshuvuden och fulltecknad kalender bäst katten jag vill. Men det är ju så fullkomligt logiskt att det är därför jag inte helt orkar, att det är därför jag är ständigt trött och hängig. Jag har en sorg och jag kan antigen bearbeta den eller inte. Men jag kommer lika fullt må dåligt. Så det kanske ändå är bäst att gråta ut, att skrika, slå och sparka. Att minnas och gråta. För efter regn kommer solsken I guess och där hoppas jag att Johan finns kvar som min allra bästa vän.
1 kommentar:
Hjälp a l l t du skriver går så in i mig. När ska vi träffas du som tänker och tydligen är som jag?
Skicka en kommentar