Att alltid vara buren

Tänk att skrivandet kan ge en sån lättnad i hjärtat. Att bara samla tankarna på en pappersbit och rensa ut alla känslor och funderingar är den bästan terapin. Har haft en deppdag i ett otroligt vackert Stockholm. Det går inte ihop sig någonstans men ja, ibland blir det för mycket och det är då jag samlar tankarna här och i dagboken. Jag vet ju själv hur jag fungerar, att min stress, oro och otrygghet gör mig missmodig och ledsen. Att jag alltid vill hinna med, vara med, inte vara ensam. Men jag jobbar på det och bearbetar känslorna när de faller på; skriver av mig, gråter ut, sparkar, biter och sväljer ner klumparna i halsen med ändlösa mängder te. Låter mig vara ledsen och ser det som naturligt när man precis lämnat ett treårigt förhållande. Men ändå, det är det svåraste jag gjort, i en kombination med att börja läsa på högskola och flytta till en stad där jag inte känner någon. Och därför brister det allt som oftast, därför bär den här bloggen lite sorgehöljen och därför måste jag återigen falla på knä inför mig själv och inse att det är okej att vara svag, ensam och en pöl av ogråtna tårar. Och där finns alltid HAN. Han som lyfter mig högre än högst och håller mig intill sitt hjärta. Han som ger mig soliga höstdagar och låter mig förundras över lövens färgprakt och vindens kalla smekningar. Han som ser vad jag behöver och tröstar mig. Han vars närhet och kärlek har varit som allra tydligast i höst.



Låt din nåd omsluta mig
Nu när jag kommer som jag är till dig
Kommer trots mina fel
Genom din nåd kan jag bli hel
Herre jag ber, låt din nåd omsluta mig